Och nu. Något mer allvarligt.

Jag kan inte förstå, att fortfarande 2012 pågår detta hat mot människor som är annorlunda. Inte bara homosexuella utan också mot folk som är av annan nationalitet, annan ekonomisk klass, annat kön, vad det nu kan vara. 2012 blir människor fortfarande misshandlade till döds, utstötta och diskriminerade för att de älskar "fel" person. Sedan skyddar man sina argument med Gud och med religion. Men människan är inte Gud, och om det nu finns en gud som tycker att homosexualitet är fel så är det ändå inte människors sak att döma. Och om man inte tror på en gud så är det ändå inte människors sak att döma någon annans livsval. Jag blir så arg och ledsen av att folk inte bara kan acceptera varandra och inte lägga sig i varandras liv.

Det finns egentligen inte mer att säga. Det finns ingen anledning till att skriva ett milslångt debattinlägg om vad jag tycker om det här, för det är så väldigt enkelt. Lev ditt liv och låt andra leva sitt. Att någon är bög eller lesbisk skadar inte någon på något sätt som helst, oavsett om man tycker det är fel eller inte. För Gud kommer inte att straffa dig för att du inte betedde dig som ett svin mot en homosexuell person. Du kommer inte att dö om du ser två killar som kysser varandra på gatan framför dig. Jorden går inte under för att homosexuella par gifter sig.

"Du får en liten bit av Paris" sa Sanna när jag öppnat den försenade julklappen från henne, en dryg halvtimme innan vi glada gick mot operan för att se "Les Misérables". I paketet låg spritsar att göra makroner med, en tillhörande bok och ÄNNU en receptbok med makroner. Åh så glad jag blev! Och kvällen blev absolut inte sämre sen. Musikalen var så fantastiskt som den bara kunde och håret stod på armarna från att de drog efter andan till första tonen tills den allra sista stavelsen klingade ut i salongen. Se den om ni får möjlighet!

Jag har fått dille på att vika papperstranor! När jag hade lärt mig på origamipappret jag köpte klippte jag ut på vackert mönstrade tidningssidor. Nu kan jag ju inte vika en massa tranor och samla på hög, det är jag medveten om. Min idé är att hitta ett litet stycke fin trädgren att hänga längs gardinstången med några tranor hängandes i. Om det blir fint vet jag inte förrän jag provat. Fascinerande avslappnande är det i alla fall att vika dessa pappersvarelser.

Det var Santie och jag som satte oss för att lära oss vika tranor en kväll och vi använde oss av det här diagrammet. På samma sida finns även videoistruktioner som kan vara bra att titta igenom först så att man förstår diagrammet. Lycka till om du tänker prova!

Julen har slängts ut och mättande rött har bytts ut mot svalare och skirare toner. Och det blir väl inte mer svalt än olika nyanser av glas?

Fint att ni hälsar på även när jag inte uppdaterar!

Deadline av uppsatsen är på måndag och jag är inne på sluttampen och känner mig relativt klar (peppar peppar).

Sen har jag ett gäng saker jag tänker göra nu när jag inte måste stressa över detta längre:

- städa ut julen och ordna med vår och rensning i hela lägenheten. Sju veckor kvar till mars!

- träna

- laga en massa god mat

- dansa lindy hop efte ett alldeles för långt uppehåll

- njuta av Les Misérables (äntligen äntligen!)

- sova!

- bli en normal människa igen

Det blir såklart Sanna, Ande, Andreas, Ande, Anne och Emma.

Miranda Julys "Ingen hör hemma här mer än du" och Agatha Christies "Dolken från Tunis".

MacBook Pro!!!!

I januari slutade min karriär i etnologi och jag påbörjade en i kulturadministration, där jag återförenades med gamla kursare bland annat. Första dagen pratade jag med Anne och jag tänkte från början att här har vi en "bosom friend", som Anne på Grönkulla skulle ha sagt. Ja, precis så tänkte jag. Sen så hade Sanna erotikparty som vi bakade könsdelar till en hel kväll, och både bakningen och festkvällen var underbart roliga. Marie glömde mjölet till sockerkakssnoppen som blev alldeles genomskinlig och vi gick och sjöng karaoke på en gayklubb i Malmö och frotterade med högresta dragqueens. Årets första tulpaner gjorde ett försök att tränga undan den tunga snö som låg som vadd över hela världen. I övrigt var jag sjukt mörkhårig och fick Sanna att färga det blont på mig.

Februari kom och längtan efter våren var enorm. Snön låg kvar hela jädra månaden och det enda man kunde göra var att sätta på sig sina blommiga klänningar och längta. Missbrukandet av sushi på skånska på Rå Epok inleddes med råge och vi hängde där tills de kände igen Sanna. Lillasyster kom och hälsade på en dag och vi käkade bönor i alla smaker och satt i fönstret hemma hos mig och frös. Jag köpte våriga fågelsaltkar och ja, om ni inte märkt det än så avgudar jag våren, speciellt efter en sådan vinter.

I mars gifte jag mig och jag var så lycklig! Eller, vänta nu... nej, just det. Jag gifte mig inte. Men jag och Anne kastade oss in i vårt första upptåg när vi åkte till Köpenhamn över dagen. Efter muséebesök och fika och en film som gick "rakt av" på en biograf sprang vi in i en brudklänningsbutik och låtsades vara blivande brudar. Jag skrattade så enormt mycket och kände mig som Monica i "Vänner". Snön smälte äntligen, och det över en natt och jag tog faktiskt inte så mycket foton alls i mars förutom i Köpenhamn och på mina fina glas på byrån.

April april din dumma sill! I kören Bella Voce hade vi den första vårsjungningen och vi fick en varsinn fin ros att cykla hem med i cykelkorgen en ljus aprilkväll i fågelkvittret utan jacka och med nykyssta läppar. Ett halvår av uteserveringar inleddes på Gräddhyllan i skarp vårsol som helt oförskämt skar i den vinterbleka huden. Och äntligen kunde man med gott samvete klä sig i de bästa och vårigaste kläderna! Jag började trivas riktigt bra i min projektgrupp i skolan och vi började under många goda skratt fila på en projektidé som alla var nöjda med, det som sedan skulle bli Ett Leende.

Sköna maj, i Lund är våren så vacker att det gör ont i mig på riktigt. Fågelkvittret och parkgrönskan blandas med solhungriga studenter och luften kryllar av löften. Vår för mig är en enda tid av löften och skönhet. Det var i alla fall knappt ens vår innan det blev sommarvärme, maj spenderade för det mesta på uteserveringar eller på filtar i parker och på gräsmattor där jag fångade sol i bikini eller somriga kläder. Vädermässigt den finaste våren jag någonsin upplevt. Hela maj är bara som en enda stor sol och mot slutet av månaden började jag och Anne prata om en resa till Paris. Men för det mesta hängde jag med Sanna och grannarna Emma och Ande och dagarna flöt ihop på ett himla fint sätt.

I juni hann jag inte sluta skolan innan det var dags för nästan en vecka i vackra Dalsland på ett vackert lantställe. Dagarna fylldes med utflykter och solbad vid Vänern och en sönderskuren tumme för min del. Väl hemma hann jag knappt duscha innan det var dags för vårkonsert med Bella Voce och efter det hann jag knappt landa innan det var dags att fira student för styvkusinen och efter det hann jag knappt andas innan det var dags för att tillsammans med Anne lyfta från Kastrup med destination Paris. Vi trodde att man kunde se Eiffeltornet var man än står i Paris (det kan man inte) och kom dit under de kallaste och blåsigaste sommardagarna. Dock var det inga drömmar som krossades, Paris och resan var underbarare än vad jag någonsin kunnat tänka mig. Vi skrattade oss dubbelvikta igenom gatorna och sevärdheterna, stötte på baguetten Francois (vars ansikte målades med en bläckpenna som vi lånade i en souvenirbutik) och pratade länge med receptionisten Nour på kvällarna. Dagen efter hemkomsten drog min monstersommar på Hemköp igång...

Juli jobbade jag nästan varje dag (som längst två veckor i sträck) och hann inte med vare sig så mycket foton eller hyss. Jag hann däremot med att göra egen fläderblomssaft igen, jag fyllde år och fick bland annat min köksfavorit, vispskålen från IB Laursen och jag köpte mitt fasta 50 millimeters objektiv som jag bara älskar. Jag tog tillvara på soliga dagar så gott det gick men jag vill minnas att juli mest kändes som oktober, vädermässigt.

I augusti var det mycket sorg. Tidningarna fylldes varje dag om berättelser om de som den 22 juli omkommit i det fruktansvärda terrordådet i Norge och ett tag undvek jag till och med att läsa i tidningarna på jobbet eftersom det bara slutade med att jag grät. Augusti var också den månad då det tog slut med min pojkvän, ungefär samtidigt som jag slutade jobba. Så ja, augusti bestod mestadels av jobb, sorg och en massa tid med mina älskade vänner.

En vacker (men lång) vinter, vår och en regnruskig sommar följdes av ett varm och skönt september. Alla envisades med att sitta på uteserveringar på bland annat Gräddhyllan långt in på nätterna och jag frös! Studierna drog igång direkt och vi slängdes direkt in i vårt projekt med en målarverkstad på barnsjukhuset i Lund. Den första, soliga septemberhelgen tog jag en helgkurs i lindy hop och jag föll stenhårt och handlöst. Började gå på måndagsswing på Mejeriet och torsdagsswing på Tangopalatset. Det bästa beslutet jag tagit på länge och jag anmälde mig direkt till en fortsättningskurs som jag gått i hösten. Jag minns första kvällen på Tangopalatset, nybörjare och nervös och med ett storband på scen som spelade swingmusik från 30- och 40- talet. Det var som en film och hjärtat svällde av lycka.

I oktober jobbade jag, Anne och Lina hårt med Kulturanatomens Oktoberfest som skulle anordnas. Vi hade valt att ha ett mordgåtan-tema för att göra den minnesvärd. Vi jobbade sena nätter och långa dagar precis innan och jag var så himla nervös för att allt skulle bli fullkomligt jättefel. Men det blev jättebra, bedömningen från lärarkåren var att den var bättre än det föregående året och folk stannade långt in på natten.

Projektet Ett Leende gick också av stapeln i denna månaden, så som ni förstår hade jag fullt upp. Det var också en jättefin idag och efteråt gick jag och mina vänner till stammiscaféet och jag drack min första kopp kaffe (vanligt kaffe med mjölk är min grej). Vi var lediga massor från skolan och jag och Anne var deppiga för det, nu ångrar jag det för jag är så stressad och hade gått över eld för att vara ledig!

Det var inte mycket jag fotade i november. Allt var ju bara mörkt och jag var i alla fall glad att det inte var någon snö. Jag är trött på snö så att jag kan dö. Julkänslan ville inte infinna sig fastän det blev första advent och allt, men jag tyckte inte att jag kunde vara en så bitter tant och tvingade mig själv att sätta upp gardiner och ljus och kuddar. Men inga tomtar, svort jag för mig själv. Bara tomten på min speldosa fick se ljuset 2011.

Sista månaden december var både upp och ned och lite på sned. Folk sade hejdå för julen med fest och dans, Anne och jag hälsade på min syster och hennes sambo i Älmhult för att sjunga, dansa och baka och sen präglades resten av julen av uppsatsångest. Julafton firades lugnt tillsammans med familjen och mormor och morfar och jag förberedde julen i köket med att göra hemmagjord pink lemonade till Sannas julklapp. Jag gjorde nog rätt i att inte ha julkänslor i år för då hade jag bara blivit besviken. I skrivande stund har uppsatsångesten på intet sätt lagt sig och jag längtar innerligt tills jag skrivit klart den och kan slappna av i några dagar. Men först ska det firas nyår och resten händer inte förrän nästa år. Vi ses år 2012!

Nu är julafton över och jag tycker att det är ganska skönt. Jag är glad att Sandra, 15 år, inte ser mig skriva eller ens tänka detta. Vilken surtant hon skulle tänka att jag blivit. Förvissor kan det kännas så just i år, att jag har varit lite surtantig om julen, eller så har jag bara hittat julafton i vardagen året om. Ja, jag ser det hellre lite så. Hur det än må vara så önskar jag att ni alla som läser har haft en riktigt god jul!

Hur kommer det sig att man kan spendera en torsdag med "Vänner" och sömn när man egentligen borde slita baken av sig med uppsatsplugg? Stygg Sandra!

Vänta er inte jättemycket uppdateringar innan nyår eftersom jag har ganska mycket att stå i, men missa INTE årskrönikan som kommer kring nyår. En massa fina bilder och summering av året som har gått, roligt att titta tillbaka!

Om vi inte ses innan - en riktigt God Jul på er alla!

Vinter, vår, sommar och höst 2011 i bilder.

Mina käraste vänner har, tack och lov, kommit till Lund eller funnits i Lund. Och jag vill säga till er alla, nu när jag ändå skriver här på bloggen, att jag är så himla lycklig för er!

En kär vän ville däremot upp i landet. Den vännen är Veronica.

Veronica och jag träffades på dramalektion första året på gymnasiet. Alla där var redan vänner med varandra men Veronica och jag började prata. Året därpå började vi under samma klassföreståndare och började så smått umgås lite mer. Efter studenten drog alla våra vänner åt olika håll och i alla fall jag levde ett ganska ensamt liv mellan oktober och december. Men under december började jag och Vevve umgås allt mer och vi gjorde hemskt massa roliga saker tillsammans den där våren och kom varandra ganska nära. När hösten kom flyttade Vevve ganska så spontant till Jönköping för att bli lärare (och det är hon nu sedan ett år tillbaka!). Vi har hållt kontakten och oftast försöker vi ses när hon kommer ner till Skåne för att hälsa på familjen. Det ska erkännas att hon är mycket bättre på att höra av sig än vad jag är, men ofta när jag har tänkt att jag borde höra av mig till Vevve så hör hon av sig dagen efter. Tajmat och bra, jag tycker bara att det är ledsamt att jag alltid glömmer.

Nu bor Veronica med sin pojkvän i Sollefteå, nästan andra sidan Sverige, och jag hoppas innerligt att vi hinner ses någon gång i jul mellan släktmiddagar och uppsatser. Veronica är väldigt rolig och väldigt uppriktig och är liksom inte rädd för säga saker som ibland är för uppenbara för att man ska se dem själv. Hon är modig och påhittig och jag tycker alltid att hon är så himla fint klädd! Jag tycker verkligen om att vi har så bra kontakt trots tid och avstånd.

Det är söndag, snöregnet smattrar mot fönsterblecket och ömsom pudrar, ömsom smälter på marken. Jag har tjocksockarna, nya för i år, och den stickade tröjan, sidenbandet i håret och försöker klämma fram ett ämne lämpat för en B-uppsats.

Jag ligger redan en och en halv vecka efter och deadline är strax efter nyår. Som ni förstår har min lilla julkänsla smulats som ett krossat pepparkakshjärta från Annas.

Tja. Om två timmar kommer det gäster och mitt arbete är inte så effektivt. I stället lyssnar jag på "Flickan och kråkan", skriven av Mikael Wiehe, och kommer på att jag kan leta kuriosa om den. Hittar tavlan som inspirerat honom till visan och tycker att den är alldeles fullkomligt underbart ljuvlig.

Men. Tillbaka till uppsatsen.