Vissa kvällar tycker jag det är riktigt fint att jobba, särskilt på söndagskvällar tycks folk tendera att ta sig lite tid att prata och skratta med kassörskan. Då är det inte alls farligt.

Särskilt fina är kvällar, dagar, eller bara stunder, då skrattfördämningarna bara sprängs och det flödar ut skratt så att man får ont i magen och viker sig dubbel. Kanske ramlar man ner på marken också. Sådana skratt blir det nästan alltför litet av sedan ett par år tillbaka, blir livet verkligen litet tråkigare när man är vuxen? Nej, jag tror att det är jag som har tappat bort något i min idoga strävan att finna mig själv - nämligen en del av mig själv.
Men ikväll släppte i alla fall fördämningarna för en stund, och det var så härligt!

Två töser (Marie, jag, Sanna) vars sällskap nästan säkert bidrar till ett gott skratt eller två