Världen är så liten.

Den är så liten att den i själva verket ryms på en enda skärm.
Sedan jag blev medlem på Facebook har jag återfått kontakten med många gamla skolkamrater, människor som jag flyttade ifrån när jag var 14 och som jag sedan enbart hade sporadisk eller ingen kontakt med. Telefonsamtalen blev färre och färre, och det var inte alla kompisar som jag hade numret till. Deras liv blev inhöljt i en stor gåta, en värld som jag inte var en del av.

Nu ikväll blev jag genom denna fantastiska sida vän med en riktigt riktigt gammal vän som jag definitivt inte hört något från sedan jag var ungefär 11. Hon var från Italien och var släkt med våra grannar, och kom dit och hälsade på över somrarna. Hon pratade knappt någon engelska, ingen svenska alls, och ingen av oss andra pratade italienska. Men oj så kul vi hade på det lilla sätt vi kunde göra oss förstådda! Hon var allas favorit.
På grund av mina grannar så började jag läsa italienska i gymnasiet, och jag var väldigt väldigt duktig på det. Sedan åkte jag till Italien för att slipa på kunskaperna. Men åren har gått sedan dess, och mina kunskaper i italienska har till min stora förtrytelse minskat rejält. Glosor och oregelbundna (och regelbudna också, för den delen) har försvunnit i huvudet, och kvar är hälsningsfraser som "hej", "hur mår du?" och "jag heter...". Ungefär.

Men nu är vi Facebook- vänner! Hon som bodde så långt borta innan, nu är hon där precis inom räckhåll och hon är inte som någon flyktig hägring från det förflutna längre. Hon finns rakt framför mig, och inte två timmars flygresa härifrån!