ode to my childhood

Det är ganska fint att vara vuxen. Komma och gå som man vill, äta vad man vill och när man vill, städa när man vill.

Men ibland saknar jag ändå att bara vara barn. Allt var så mjukt och gosigt då.
Mamma som brukade ta min syster i vagnen och mig i handen för att gå till biblioteket, där vi kunde spendera lång lång tid i lugn och ro, bläddra bland fina bilderböcker, sitta på den fina runda bänken på barnavdelningen med stjärnor, solar och månar i taket. Lyssna på ljudböcker i en fåtölj. Sedan gick vi på bibliotekscaféet, och jag valde alltid en chokladboll som var hemskt god men som jag aldrig orkade äta upp.

Eller när vi satt och tittade på barnprogrammen, och mamma kom med frukt till oss, eller när pappa gav oss fat med äppelskivor och socker och kanel att doppa dem i så att det smakade paj.
Känslan av att komma utifrån den kalla duschen i källaren och få sätta sig alldeles intill brasan och titta på kvällsprogrammen på Cartoon Network - Tom & Jerry, Top Cat, Familjen Jetson, Scooby Doo eller Familjen Flinta brukade gå om kvällarna.

Det var härligt att på sommaren bara springa rundor och leka med olika kompisar, alltid var någon ute som ville följa med på upptåg. Eller alltid vid den första snön, då alla kvarterets ungar kom ut nästan samtidigt och byggde snögubbar och hade snöbollskrig och åkte pulka i skolbacken. Det var likadant när veden kom. Inte för att vi hade vedkrig, men alla grannungar klättrade upp i vedhögen och tog ut veden på gatan och byggde hus och slott och ramper. Vi fick tillfälliga kojor när min familj högg ner tre stora ekar och grannen två små björkar, och i högarna kunde man krypa in och skapa små nästen.

Eller när pappa tog ut oss på långpromenader i skogen, vi gick och gick och lekte på vägen, ibland stannade vi till en stund på ett ställe och lekte och sprang rundor. Efteråt kom man in och värmde sig med fika. Lekte camping med Barbie- dockorna. Lekte att vi var fast på öar, och att hallen var havet och källaren en underhavsgrotta. Lät barnvakts- Stacey stjäla Super Cindy's magiska superhjältemantel, så att hon flög iväg, ner i djupahavgrottan och en tur upp i skorstenen, där hon som straff fick sot i håret som aldrig gick bort.

Jag är glad att jag hade en sådan fin barndom, även om det inte alltid var lät. Fast de bekymren man hade då var att någon sa att man hade tapp när man hoppade hage fastän man visst inte hade det, att mamma och pappa sa åt en att städa rummet eller att det var så svårt att förstå pluttifikationstabellen.
Nu består bekymren av att kunna betala räkningarna, klara skoluppgifterna så att man får bo kvar och inte får CSN- indraget, vart man ska bo sen och vad tusan man ska göra med sitt liv.
När man var tio var det så enkelt att säga: "Jag ska bli skådespelerska/sångerska/arkeolog/fotograf". Det är inte så enkelt som att bara "bli" längre.


Det ni säger

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0