För mycket otroliga saker händer för att jag ska kunna lägga mitt öde i händerna på slumpen.

Jag tror inte att det var slumpen som gjorde att sömmen i min dyra blazer tänjdes ut så att jag fick reklamera den och få pengarna tillbaka - jag fick nämligen en mycket stor extrautgift (bland en massa andra små extrisar i form av dyrt vaccin) som jag inte hade klarat så bra annars.

Jag tror inte att det var slumpen som gjorde att en fin arbetskamrat ringde och ville byta helg, vilket jag senare såg kommer att kunna ägna de två sista dagarna innan deadline helt på min hemtenta.

Sådana saker. Det kan inte bara vara slumpen. Jag känner att jag har hjälp med mig, av Någon som verkligen tar hand om mig. Och jag är så tacksam.