Hur fantastiskt är det inte med bio?
Man sitter som en enda stor familj där i salongen. Som på given signal skrattar alla när filmens karaktärer hittar på tokigheter. Ibland kanske någon har en rolig kommentar som han eller hon delar med sig lite för högt av.
Jag själv går på bio alltför sällan.
Här följer några av mina bästa biominnen:

Eva och Adam - fyra födelsedagar och ett fiasko- första gången jag var på bio utan parental supervising. 13 år, jag och min bästa kompis satt längst fram i nya biografen i Kristianstad och var kära i Adam respektive Alexander (Adams kompis). När Alexander sjöng Elvis Presley skrattade vi så att vi nästan ramlade av stolarna.

Pirates of the Caribbean- här börjar min Johnny Depp- fascination. Med svart kajal och allvarlig uppsyn gled han in på den enorma bioduken med sitt sjunkande skepp. Svärdsbladen klingade och den mäktigaste musiken jag tyckte att jag hade hört dånade ur biohögtalarna under Depps och Blooms första fäktningsscen. Jag kom tillbaka två dagar senare och tittade igen.

Mamma Mia- behöver jag säga något? Ok. Jag grät tårar för att det var så vackert under andra låten, när filmen var slut hängde en känsla av sådan euforisk glädje över hela salongen, vilket resulterade i applåder. Efter en biofilm. Fabulöst!