Den sista workshopsperioden har inletts, och jag har med glödande kinder givit mig in i arbetet för att kunna ta det riktigt lugnt med familj, vänner och min älskling hela julen.

Just nu läser jag om Näcken, figuren som förr i tiden sades lura människor i drunkningsdöden. De vuxna som inte trodde på hans existens använde väsendet ändå för att skrämma barnen så att de inte skulla leka nära vattnet och ramla i. Det påminner om min egen barndom. Jag var, liksom andra barn, väldigt  nyfiken och vatten var ju väldigt fascinerande. Speciellt brunnar. Vi hade några bekanta som hade brunnar i trädgården med kolsvart och blickstilla vatten i botten. Där ville man gärna gå nära och titta. Men nej, sa mamma och pappa, gick man för nära kanten så kunde Näcken komma och ta en ner i brunnen och då dog man. Eller om de sade näck minns jag inte, det var väl antingen det eller brunngubben eller något. Och vanliga gallerbrunnar fick man inte heller gå på (ifall de lossnar om man ramlar ner antar jag). Där fanns också något grodmonster som kunde komma och ta en.

Det lever alltså kvar än idag, näckar och brunngubbar och allt vad det är. Undras just om det är en bra metod för att få barn att hålla sig ifrån farliga saker som brunnar och vattendrag.