Tittade nyss på kanal 5:s "Dating in the dark", som på reklamen verkade så där härligt och fint romantiskt. Love comes from within och kärleken är blind och allt det där.
Men timmen passerade och med smärta i hjärtat konstaterade jag att det var ett helt fruktansvärt program!

För er som inte vet: i korta drag så träffas ett antal personer på dejter i ett fullkomligt mörklagt rum. Först träffas alla, sen väljer man en man vill träffa mer, sen tussar programmet ihop dem för de dejter som följer.
Och allt är gulligt - det känns, pratas, pussas. Det "klickar" och några är allt litet smårodnande när de kommer ut i ljuset efteråt. Svävar liksom som på moln. Och det är ömsesidigt ibland.

Men sen kommer kraftprovet; deltagarna får under några sekunder se sin dejt (efter en tre stycken träffar i mörkret). Vill de fortfarande träffas efter det ska de mötas på en balkong, och vill man inte så går man iväg. Då står det en förhoppningsfull stackare på balkongen och ser sin dejt helt kallhjärtat lämna dem bakom. Ensam. Med vetskapen om att den där personen vill ha en, tills han eller hon såg hur man såg ut under några avgörande ögonblick.
Fullkomligt vidrigt och hjärtekrossande, uppbyggda, sköra förhoppningar som rivs ner med en obarmhärtigt kall järnhand. Det är inte personerna som väljer bort som jag dömer (de är trots alls bara människor), utan konceptet att visa upp ett sådant nobbande och sårande i nationell tv.

Men jag tror fortfarande på att skönhet kommer inifrån. Jag tror faktiskt inte att det finns någon tvekan om saken.