Böckerna om Kulla-Gulla var bland mina favoriter som yngre, och även idag tycker jag att det är utomordentligt bra att läsa. I mitt eget vardagsstök, med skola och städning jämt och ständigt känns det som, förundras jag över Gunilla Beatrice Fredrikes flitighet i böckerna (jag hade alla, från bilderboken "Kulla-Gulla på barnhemmet" till slutet av historien, "Kulla-Gullas myrtenkrona"). Från sju års ålder arbetar hon som hjälpehjon på först Blomgården och sedan Kullatorpet. Hon städar, lagar mat, har hand om ungar, putsar, passar upp, arbetar i ladugården och fälten, gör dagsverken, går i skolan och läser läxor. Upp i ottan och mota upp alla de andra utan vare sig gnäll eller gny. När hon är fjorton uppdagas det dock att hon är det försvunna barnbarnet till patron Sylvester på Höje, men trots sitt nya liv som adelsdam lägger Gulla aldrig direkt latsidan till.

Böckerna är skrivna av Martha Sandwall-Bergström, en arbetarkvinna som med ett handikappat barn som ville lyfta arbetarklassens röster i samhället. Någon lika perfekt och vän som Gulla finns det nog inte i denna värld. Men eftersom alla de personer man läser om blir så levande så undrar jag ändå - hur orkade hon och varför orkar inte jag?