Det är mycket uppmärksammat mest hela tiden, det här med sjukskrivning, sjukersättning, a-kassa och så vidare. Sjuka människor som tvingas jobba eftersom de trots allt kan röra högerhanden. Då kan de i alla fall skriva något.

♥

Så mycket skräckhistorier, så många drabbade - och ändå får det blå blocket regera ännu en mandatperiod. Vad beror detta på? De lovar en hundralapp extra i plånboken för dem i samhället som tjänar minst, sänkt skatt, håhå vad bra! Men någonstans måste man ta de minskade skattemedlen från, och då blir välfärden, den riktiga välfärden, lidande. För nu ska vi vara helt ärliga mot oss själva, alla blå, röda, gröna, lila och så vidare - de som tjänar mest på högerpolitiken är de som redan har gott om pengar. Det kan väl ändå ingen förneka?

♥

Under nästan hela 1900- talet har socialdemokratin varit relativt ohotad vid makten. Den svenska välfärden växte fram i sossarnas folkhem, allt fler fick det bra tack vare goda villkor och friskare tack vare att alla fick samma möjlighet till god sjukvård. Den välfärden betyder lite nu. Den där extra hundralappen betyder mer.

♥

Hur blev det såhär? Jag tycker mig se ett samband mellan folkhemmets nedrivande och att jantelagen bryts ned. Och visst är det bra att krossa jante, visst är det bra att tycka att det är visst ok att framhäva sig själv och tro att man är någon. Men med individualismen växer också egoismen. I ett samhälle där individens prestationer är viktigare än gruppens växer en egoism fram, en girighet. Mycket vill ha mer. En släkting till mig bekräftade detta en gång när vi talade: nu när denne var arbetslös eller hade lite arbete så skulle denne också rösta rött eftersom det gynnade mest. Men om denne senare fick ett välbetalt arbete eller startade eget skulle denne rösta blått för de gynnar de som har pengar. Detta vill jag inte alls nämna som en kritik mot dennes uttalande, utan som ren och skär observation. Visst är det intressant att det är så? För visst vill en människa göra det som är bäst för henne själv. Men helt plötsligt slutade vi också se efter varandra. När läraren Tim får hundra kronor mer i plånboken och advokaten Jim kanske 1000 kronor mer, då drabbas den kroniskt sjuka Annica som inte får några pengar alls och som är så sjuk att hon inte klarar av att jobba. Istället för att lägga dessa egentligen så marginella summorna på skatt och möjlighet för en större välfärd för hela samhället (som till exempel möjlighet till sjukvård oavsett ekonomisk situation) så väljer man att istället behålla dem för sig själv och köpa två extra cigarettpaket i månaden. Ni förstår vart jag vill komma. Hur kan man i dagens Sverige vara så slavdrivande att man drar in sjukpenning till dem som behöver det mest? För Jim vill inte betala en massa skatt för att Annica ska kunna gå hemma. Men om han själv hamnar i samma sits, skulle han då inte vilja kunna lita på att välfärdsstaten Sverige tar hand om honom? För det kommer den inte göra. Inte nu längre.

♥

Det är i alla fall såhär jag tänker att det är. Och ännu här är ännu ett bevis för att pengar numera tydligen ska betyda allt. Ner med välfärden?