om en svacka

Det har alltid varit orättvist. Det värsta jag vet. Orättvisa.
Har du upplevt det ofta vet du hur det känns. Du måste sätta locket på dina känslor, kväva den stora lilla rösten på insidan som vill skrika i örat på alla som inte fattar. "Det är fel, det är orättvist, det är inte rätt och varför fattar du inte det?".
-
När du var liten handlade det om lika läsk i glaset. Varevigaste droppe skulle stämma, det skulle vara exakt lika. För när man är en vanlig åttaåring så känns läsk som något av det viktigaste i världen eftersom man inte får det så ofta och eftersom det är gott. När man är tjugofyra kan det kvitta. Jag kan köpa läsk när jag vill och dricka upp allt också.
-
Orättvist är det när du känner att du har gjort dig förtjänt av något som du inte får. Någon annan kanske får äran för ett arbete som du lagt ner tusen vakna nattimmar på. Vad det än är så känns det inte rätt, är du inte värd mer för all möda du lagt ner på vad-det-nu-kan-vara.
-
Som vuxen kan du inte göra som när du var barn och fick mindre läsk. Du får inte skrika, gråta, du får inte ens säga att det är orättvist. Du ska vara tyst och ärbart acceptera. Livet är orättvist. Life's a bitch and then you die.
-
Ja. Just nu tycker jag att livet är så orättvist på många sätt och vis. Det har liksom vänt sig emot mig och jag försöker signalera åt det att titta åt mitt håll och lyssna på vad jag har att säga. Fast det fortsätter att gå. Jag står kvar med armarna längs sidorna och undrar varför det blivit så fel. Och jag får inte skrika. Jag får. Absolut inte. Skrika.

Det ni säger

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0