Mina käraste vänner har, tack och lov, kommit till Lund eller funnits i Lund. Och jag vill säga till er alla, nu när jag ändå skriver här på bloggen, att jag är så himla lycklig för er!

En kär vän ville däremot upp i landet. Den vännen är Veronica.

Veronica och jag träffades på dramalektion första året på gymnasiet. Alla där var redan vänner med varandra men Veronica och jag började prata. Året därpå började vi under samma klassföreståndare och började så smått umgås lite mer. Efter studenten drog alla våra vänner åt olika håll och i alla fall jag levde ett ganska ensamt liv mellan oktober och december. Men under december började jag och Vevve umgås allt mer och vi gjorde hemskt massa roliga saker tillsammans den där våren och kom varandra ganska nära. När hösten kom flyttade Vevve ganska så spontant till Jönköping för att bli lärare (och det är hon nu sedan ett år tillbaka!). Vi har hållt kontakten och oftast försöker vi ses när hon kommer ner till Skåne för att hälsa på familjen. Det ska erkännas att hon är mycket bättre på att höra av sig än vad jag är, men ofta när jag har tänkt att jag borde höra av mig till Vevve så hör hon av sig dagen efter. Tajmat och bra, jag tycker bara att det är ledsamt att jag alltid glömmer.

Nu bor Veronica med sin pojkvän i Sollefteå, nästan andra sidan Sverige, och jag hoppas innerligt att vi hinner ses någon gång i jul mellan släktmiddagar och uppsatser. Veronica är väldigt rolig och väldigt uppriktig och är liksom inte rädd för säga saker som ibland är för uppenbara för att man ska se dem själv. Hon är modig och påhittig och jag tycker alltid att hon är så himla fint klädd! Jag tycker verkligen om att vi har så bra kontakt trots tid och avstånd.