Någon gång då och då är jag en mönsterlik student och går och pluggar på skolbiblioteket. För er läsare som inte vet så läser jag kulturadministration, för att liksom få ett avbrott från de ganska flummiga humaniststudier jag bedrivit innan.

Tja. Tji fick jag. Boken som nyss var i mina händer heter ”Konstiga företag” som ingår i delkursen kulturteori. Vi ska utbildas till att arbeta med någon slags organisation och administration men allt jag får ut av litteraturen hittills är milslånga kapitel med samma teori utvecklad över alldeles för många sidor.

Nu har jag precis läst ett kapitel om den nya synen på ledarskap som ett slags konstnärsskap. Det är intressant och upprörande i alla fall. I ett tjugotal sidor är det olika människor som gnäller om huruvida en företagsledare är en konstnär eller inte, om en konstnärs jobb är romantiserat eller inte, om den nya synen på ledarskap är som new age eller inte.

Get a grip! Ett ledarskap behöver inte vara antingen kreativt kaosaktigt eller organisatoriskt regelbundet. Man behöver inte bara drömma om att måla eller dansa för att man är teknolog eller anta att man inte kan ställa upp ett diagram för att man är humanist. Det finns väl fler sidor hos människor än bara en? Jag tror att sammanfattningen av detta långa kapitel kan vara att det ideala ledarskapet både har konstnärssjäl och organisatorisk kompetens. Mysteriet löst.