Det är en ljus, ljummen sommarkväll. När jag i långsam takt cyklar upp mot Norra Fäladen är det två saker som slår emot mig. Det ena är den ljuvliga doften av äng och jasmin. Lyckan sväller i kroppen. Det andra är att detta förmodligen är sista gången jag cyklar den här vägen, precis som jag för fyra år sedan cyklade den för första gången. Då visste jag ingenting om vad mina kommande år i Lund skulle föra med sig. 

 

Och med ens blir jag ganska sentimental.

 

Plötsligt ser jag skuggor från det förflutna, vandrande på samma vägar som jag nu cyklar på. Jag ser första studentfesten i Ladan för fyra år sedan, jag ser mig själv på väg hem tillsammans med vänner, jag ser ändlösa nattpromenader hem från nationer och studentfester vinter, vår, sommar, höst.

 

Under den senaste månaden har jag inte direkt tänkt på så mycket mer än praktiska flyttgöromål och på hur mycket jag ser fram emot den här flytten. För det gör jag. Först ikväll slog det mig att jag inte kommer vara här mer efter imorgon. Nu sover jag sista natten i min sköna säng i min lilla lägenhet (som numera bebos mestadels av lådor och kassar) och jag har faktiskt precis spenderat min sista kväll här utanför, sittandes på min gröna bänk i kvällsluften. Plötsligt omtumlad av alla minnen.

 

Jag vet, jag låter säkert sanslöst dramatisk. Men jag tycker att det känns lite dramatiskt.

Nu ska jag spendera natten åt att flyttstäda och packa det sista. 

 

Tack till alla som gjort min tid i Lund så fantastiskt speciell (för det har den onekligen varit). Jag är så glad för precis alla minnen som jag plockar med mig härifrån. Och speciellt kommer jag sakna världens bästa granne, Andreas, som varit världens bästa granne i alla väder.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Spelkvällar, bakning, fikor, middagar, julmys... tack för underbara 4 år, Kämnärsrätten! 

 

 

Det är en ljus, ljummen sommarkväll. När jag i långsam takt cyklar upp mot Norra Fäladen är det två saker som slår emot mig. Det ena är den ljuvliga doften av äng och jasmin. Lyckan sväller i kroppen. Det andra är att detta förmodligen är sista gången jag cyklar den här vägen, precis som jag för fyra år sedan cyklade den för första gången. Då visste jag ingenting om vad mina kommande år i Lund skulle föra med sig. 

 

Och med ens blir jag ganska sentimental.

 

Plötsligt ser jag skuggor från det förflutna, vandrande på samma vägar som jag nu cyklar på. Jag ser första studentfesten i Ladan för fyra år sedan, jag ser mig själv på väg hem tillsammans med vänner, jag ser ändlösa nattpromenader hem från nationer och studentfester vinter, vår, sommar, höst.

 

Under den senaste månaden har jag inte direkt tänkt på så mycket mer än praktiska flyttgöromål och på hur mycket jag ser fram emot den här flytten. För det gör jag. Först ikväll slog det mig att jag inte kommer vara här mer efter imorgon. Nu sover jag sista natten i min sköna säng i min lilla lägenhet (som numera bebos mestadels av lådor och kassar) och jag har faktiskt precis spenderat min sista kväll här utanför, sittandes på min gröna bänk i kvällsluften. Plötsligt omtumlad av alla minnen.

 

Jag vet, jag låter säkert sanslöst dramatisk. Men jag tycker att det känns lite dramatiskt.

Nu ska jag spendera natten åt att flyttstäda och packa det sista. 

 

Tack till alla som gjort min tid i Lund så fantastiskt speciell (för det har den onekligen varit). Jag är så glad för precis alla minnen som jag plockar med mig härifrån. Och speciellt kommer jag sakna världens bästa granne, Andreas, som varit världens bästa granne i alla väder.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Spelkvällar, bakning, fikor, middagar, julmys... tack för underbara 4 år, Kämnärsrätten! 

 

 

Det är en ljus, ljummen sommarkväll. När jag i långsam takt cyklar upp mot Norra Fäladen är det två saker som slår emot mig. Det ena är den ljuvliga doften av äng och jasmin. Lyckan sväller i kroppen. Det andra är att detta förmodligen är sista gången jag cyklar den här vägen, precis som jag för fyra år sedan cyklade den för första gången. Då visste jag ingenting om vad mina kommande år i Lund skulle föra med sig. 

 

Och med ens blir jag ganska sentimental.

 

Plötsligt ser jag skuggor från det förflutna, vandrande på samma vägar som jag nu cyklar på. Jag ser första studentfesten i Ladan för fyra år sedan, jag ser mig själv på väg hem tillsammans med vänner, jag ser ändlösa nattpromenader hem från nationer och studentfester vinter, vår, sommar, höst.

 

Under den senaste månaden har jag inte direkt tänkt på så mycket mer än praktiska flyttgöromål och på hur mycket jag ser fram emot den här flytten. För det gör jag. Först ikväll slog det mig att jag inte kommer vara här mer efter imorgon. Nu sover jag sista natten i min sköna säng i min lilla lägenhet (som numera bebos mestadels av lådor och kassar) och jag har faktiskt precis spenderat min sista kväll här utanför, sittandes på min gröna bänk i kvällsluften. Plötsligt omtumlad av alla minnen.

 

Jag vet, jag låter säkert sanslöst dramatisk. Men jag tycker att det känns lite dramatiskt.

Nu ska jag spendera natten åt att flyttstäda och packa det sista. 

 

Tack till alla som gjort min tid i Lund så fantastiskt speciell (för det har den onekligen varit). Jag är så glad för precis alla minnen som jag plockar med mig härifrån. Och speciellt kommer jag sakna världens bästa granne, Andreas, som varit världens bästa granne i alla väder.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Spelkvällar, bakning, fikor, middagar, julmys... tack för underbara 4 år, Kämnärsrätten! 

 

 

 

Äntligen, ÄNTLIGEN kom sommaren till fosterlandet. Flyttskit sker med andra ord på nätterna nu, jag ska ta tillvara på varenda liten solstråle som jag kan komma åt!

 

Jag är verkligen ett sant sommarbarn. När solen lyser och den ljumma sommarvinden fläktar genom lövverken, då vill jag göra allt ute och jag blir så otroligt pigg och energisk. Jag äter mina måltider utomhus, läser utomhus, går runt, ringer viktiga telefonsamtal, surfar och till och med städar utomhus (fönsterputsning är perfekt en fin kväll som denna). När jag blir ännu mer vuxen än 25 ska jag utan tvekan ha ett litet sommartorp någonstans vid en fin sjö, där jag kan släppa ut sommarbarnet varje solskensstund. Jag vet, nu är jag lyrisk. Hög på sol eller solsting kanske.

 

Som Bengt Alsterlind alltid sa i Hajk- tjipp!

 

 

 

 

I födelsedagspresent gav min pojkvän mig ett tennisset med racket, bollar och en vit pikétröja från Lacoste. Som är brukligt att bära i tennissammanhang. Detta efter att jag uttryckt en önskan om att få prova på tennis. Så i förra veckan spelade jag två gånger på den excellenta asfaltsplanen som finns för studenterna här på Norra Fäladen. Första dagen lärde Anne mig grepp och grunder, andra dagen spelade jag två hårda matcher mot Sebastian (som han vann). Det var så kul, och efteråt hade jag så ont överallt! Typiskt nog vrickade jag foten under sista matchen och det har gjort sig påmint nu så det blir nog inget spelande för mig på ett tag.

 

Inte för att jag spelar tennis för klädernas skull, men hur fint är det inte med tenniskläder? Not too shabby for Sandra!

 

Hipp hurra, idag fyller jag 25! Under ett halvårstid har jag pratat om hur storartat jag ska fira min 25-årsdag. Nåja. Jag har en vrickad fot och dagen firas med att montera ihop och sälja möbler och att vattna blommor, typ. Mycket vuxet. Vuxenpoängen bara trillar in nuförtiden, jag börjar misstänka att 25 kan vara den magiska ålder då man blir vuxen. 

 

Välkommen åldersnojja!

 

Bästa solnedgångsgörat. Läsning och ett glas hemmagjord lemonad!

 

 

Idag överrumplades jag av att himlen öppnade sig och jag tumlade genomblöt in genom dörren till min lådbelamrade lägenhet. Väl inomhus vaknade badsuget upp och nu känner jag att jag struntar i om solen skiner eller om regnet öser ner. Jag tänker hålla sommar och bada och äta jordgubbar på bryggan ändå!

 

 

Lemonad, fika, rotfrukschips, kullerbyttor på gräsmatan och fina lundahus med tinnar och torn. Fastän det känns sorgligt att promenera genom lugnet på mitt lummiga Fäladen så andas hela min kropp ut av vetskapen att jag snart inte bor här längre.

Hej arbetslösbloggen!

 

Eftersom jag är en målinriktad kvinna som är fullt inriktad på att lyckas så spenderar jag fredagskvällen med att söka jobb, skriva vassa ansökningar och att läsa på om och skicka intresseanmälningar till olika utbildningar. Mantrat för den här tidsperioden är ord uttalade av min pojkvän: det finns två typer av människor, de som accepterar och de som agerar. Jag tänker vara en som agerar.

 

Jag känner mig dessutom oerhört humoristisk ikväll. Därför får ni en rolig bild på en katt.

 

Sommarlovsläsning! Ungefär alla Agatha Christie-böcker var utlånade på biblioteket men jag fick tag i en engelsk en med noveller. Ikväll har jag mest av allt lust att bada. Och äta jordgubbar och persikor och gifflar. Försöka njuta av ledigheten.

Potatisen puttrar på spisen. I eken utanför fönstret kvittrar en ensam fågel, annars är allting lugnt. Det känns overkligt att jag om en månad lämnar lugnet i min lilla studentetta i norra Lund för en 30- talstvåa mitt i Malmös storstadsbrus. Idag köpte jag flyttkartonger och påsar att packa i men jag vet inte var, när eller hur jag ska börja. Det känns fortfarande som att det är gott om tid. Jag vet inte riktigt vad som händer härnäst, men ett är säkert: livet som fullfjädrad lundastudent lämnar jag bakom mig, oavsett om jag bestämmer mig för att plugga vidare eller inte. Men nu är det dags för nästa steg. Jag har haft sådana sjuhelsikes roliga och sorgliga stunder i min lilla lägenhet. Tusen minnen som jag aldrig skulle byta bort. Egentligen borde jag fotografera lägenheten innan jag packar ner den. Kul att minnas, tänker jag. Men med flyttkartongerna lutade mot väggen känns det på något sätt som att jag inte vill.

 

Nu är min potatis färdig.