Det är mycket jobb nuförtiden.

 

Idag, när jag låg på en brits med svart färg som sved på ögonen (kosmetik och fåfänga, ni vet), funderade jag som vanligt mycket på jobbet. Ibland försöker jag intala mig själv att anledningen till att jag gör detta är att jag är på jobbet största delen av min vakna tid. Vilket vid senare beräkningar visade sig vara helt osant.

 

Jag är en sådan som tyvärr tänker mycket på jobbet, jobbar mentalt hemma och pratar mycket om jobbet när jag inte är där. Jobbet blir liksom mitt liv. Jag försöker, försöker verkligen tvinga mig själv att inte tänka på jobbet hemma. På hemvägen kan jag få älta skit som hänt, men när jag kliver in genom porten till lägenheten är det stopp. Vad får jag ut av att tänka på jobbet hemma egentligen? Inte tusan får jag mer betalt för det! Jag tror att det är hemligheten bakom ett mentalt sunt leverne, att man kan vara Sandra när man är hemma och jobb-Sandra på jobbet - men att inte blanda dessa två. Det är svårt, det är det. Men ibland är det bästa att vara lite sträng mot sig själv.