Hela min uppväxt är bara musik och ljud, överallt. Hemma spelade jag alltid (sjöng gärna med också), så i julklapp i nian fick jag trådlösa hörlurar som jag kunda jazza runt i flickrummet med utan att alla andra behövde lida. Min profil på spotify innehåller cirka en miljon spellistor som jag skapat för olika tillfällen, år, känslostämningar... Varje tyst minut behövde fyllas med toner.

 

En dag hände något. Jag stod mitt studentpentry och diskade, i tystnad. Tänkte att jag måste nog sätta på lite musik så att diskandet blir roligare. Men kroppen ville inte gå till datorn, och varken öron eller huvud ville lyssna på någonting alls. Jag ville bara ha lugnt och stilla. Sedan dess har jag blivit en förespråkare för tysta, lugna stunder. Stunder när det enda jag fyller öronen med är tystnad och alla de ljud den för med sig. När livet blir häftigare, när fler och fler minuter fylls upp med ljud, tankar, tjatter, stress... då känns den där tysntaden som ett härligt vackert rum. Max någon Nocturne av Chopin, om det måste vara något. Absolut max.