Jag hade tänkt skriva ett inlägg om min stilångest, den som följer lite när man är mitt uppe i en förändring av tycke och smak och hur en överanalyserande människa som jag reagerar på detta. Sen skrattar jag liksom hånfullt åt mig själv och inser att det nog inte finns något i världen som är oviktigare. Jag tycker också att jag borde skämmas som ägnar så mycket tid åt att fundera över något så förgängligt, och om huruvida jag ska behålla 1000-kronorskavajen eller inte när det står folk längs Storgatan i Malmö på kryckor och tigger i trasiga pappersmuggar och vädjande säger "please miss" för att ha råd med mat och säkert sjukhuskostnader. Att jag ens kan tycka att det är så viktigt med längden på mina jeans eller klacken på mina skor. 

 

Visst, ok, stil är ett stort intresse så varför inte. Men jag är så nära människor hela tiden som har det sämre ställt än jag, som får kämpa hårt för att få det att gå ihop. Det är ett hån att jag ens ska gnälla över mina Acne-jeans. Så därför skriver jag istället ett inlägg om att jag borde skämmas. Inte för att jag tänker på det, men för att jag lägger så mycket känslor i det. Och för att jag, nu när jag faktiskt kan, inte bidrar mer tillbaka till samhället än det sporadiska mynt som hamnar i den där pappersmuggen.