Ted Gärdestads dotter Sara Zacharias har släppt ett album med låtar upphittade på en vind, komponerade av hennes far och färdigskrivna av henne själv. Hur kul som helst, tycker en hängiven Gärdestad-älskare som jag.

Men när det står i Göteborgsposten om hur Sara ödmjukt förklarar att hon inte alls önskar står i rampljuset, känner jag att är inte detta samma grej som varenda sympatisk artist säger? Det må vara hur sant som helst, Sara kanske på riktigt bara gör det här för att hylla sin far eftersom ingen annan ville, men det känns som en publikfriare som återkommer alltför ofta och den är allvarligt talat lite spyfärdig. Det ska vara lite charmigt och gulligt. Och framförallt jävligt jante.

 

Må så vara. Jag har lyssnat på två låtar på albumet är de är ganska stämningsfulla. Tycker verkligen att ni kan ta en lyssn!