en högerkvinnas fantasivärld.

I lördags när jag vaknade och i vanlig ordning kollade Facebook first thing, läste jag något av det mest upprörande jag varit med om på länge. Jag var så arg och uppgiven att jag lade mig rakt på madrassen och grät. Jag pratar förstås om riksdagsledamot Maria Abrahamssons blogginlägg om huruvida en är höginkomsttagare om en ligger på 36.500:- plus, till exempel hennes egen lön som är 60.000:-. Då menar hon att hon inte är höginkomsttagare. Det är så mycket som är fel med detta blogginlägg så jag vet knappt vart jag ska börja. Blogginlägget är skrivet i samband med alliansens förslag att höja brytpunkten för statlig inkomstskatt, något som de inte verkar få majorietet för.
 
Men vi kan ju starta med den skeva verklighet som dagens höger verkar leva i, denna värld som präglas av egoism och enbart självrättfärdigande. Jag får lite Lyxfällan- vibbar. För varför skulle inte jag få bo i en dyr lägenhet på söder om jag nu vill det? Jo, det är klart, alla människor i Sverige har RÄTT att bo i en lägenhet centralt på Södermalm i Stockholm om de vill det. Men då ska jag de ha medel till det. Och varför ska vi höja gränsen för vad som är höginkomsttagare till, som Maria Abrahamsson menar bör vara någonstans över 60.000:-, för att en individ vill bo centralt i Stockholm? Men det är väl helt rättfärdigat att justera skatterna, minska välfärden och öka samhällsklyftorna för att vissa människor anser sig vara självklart berättigade till saker i en värld där de är verkar tro att en kan få allt en vill ha på en gång.
 
... då är man ingen höginkomsttagare bara för att inkomsten närmar sig 37 000 kronor i månaden före skatt. Nej, knappast ens om man tjänar nästan 60 000 i månaden – före skatt – som jag gör som riksdagsledamot. Det är dyrt att bo och leva i huvudstaden, kort sagt.
 
Jag känner en del människor som bor i Stockholm som inte tjänar ens i närheten av de summorna, och mig veterligen lever de väldigt bra liv. De bor visserligen inte i supercentrala Stockholm, men ändock i Stockholm. Jag råkar också veta, att snittlönen i Stockholm ofta ligger lite över genomsnittet just för att det är dyrare att leva och bo där.
 
Men det är ju inte detta som är det värsta. Det höginkomstintagaren Maria Abrahamsson är "mer än lindrigt oroad" över är cirka 262:- i månaden mer som dessa människor, hon inkluderad, annars kommer få betala i inkomstskatt. Cirka en halv klippning i hennes fall.
 
Det är ju direkt pinsam.
 
 

ett viktigt inlägg.

I veckan hade jag ett samtal med mamma, om saker som jag varit väldigt upprörd över den senaste tiden. Jag har mått dåligt. Varit sjuk. Haft ont. På vårdcentralen och till specialistläkarna har köerna varit så långa att jag blivit fullkomligt nedslagen. "Tre månaders vårdgaranti", säger mamma, och i nästa stund säger hon att det i och för sig inte är många som kan hålla sig inom det, i alla fall inte i Region Skåne. På Lunds universitetssjukhus har man dragit in på cancervården, köerna till operation är längre än man förmodligen orkar tänka på. Födande kvinnor blir hänvisade till andra sjukhus, något som slutar med att de föder barn i bilen.

 

Är detta Sverige, Skåne, 2013? Det heter att det ska effektiviseras och sparas. Men vill vi verkligen dra in på saker som sjukvård?

 

Under mitten av 1900- talet väcktes tanken om Folkhemmet, politikerna insåg att Sveriges hälsa skulle bli bättre om fler människor hade möjlighet att ta del av det som tidigare varit överklassen privilegierat. Genom samarbete byggdes ett samhälle som stått som föredöme för många länder i världen.

 

Nu pratas det om skattesänkningar, ännu mer skattesänkningar än de som redan varit. Jag är inte den som är den, under åren har vissa typer av skatt kanske varit bra att ifrågasätta och titta två gånger på. Men absolut inte allt. Maria Rankka skriver i dagens Svenska Dagbladet om att åter sänka inkomstskatten, till exempel för att en ensamstående med 36 000 i månaden ska kunna bo i Stockholm centrum. Högerns opinion handlar om att ständigt förneka de växande klyftorna, medan rapporterna visar på en dramatisk ökning sedan 1995 och att andelen fattiga i Sverige ökat med mer än hälften sedan 90- talet. 

 

Vart lämnar detta oss i vårdfrågan?

Högerregeringen använder lockord i skattefrågan som anspelar till det egoistiska jaget. Jaget som tycker att om jag har jobbat ihop pengar, varför ska någon annan få ta del av det? Men det är just där problematiken ligger, i egoismen. Den skatt vi betalar försvinner inte i tomma intet, den går till att finansiera statliga instanser som exempelvis vård och utbildning. Vi har sett hur svångremmarna dras åt inom vården, det anställs inte tillräckligt med personal vilket har som effekt att köerna inom den statliga vården blir enorma. För de som är den lilla grupp rika, de som mest gynnas av lägre skatter, de har såklart råd att söka sig till den privatiserade vården. Kvaliteten minskar för som inte räknas till denna grupp människor. För varför ska jag betala för någon annans vård?

 

För att vi har allt att vinna på sett samhälle där vi samarbetar för att folk som har det svårt ska få det bättre. Om fler mår bra, är friska och kan arbeta, så kan fler få landet att gå runt. Det handlar inte om att, när det gäller en medelinkomsttagare i Sverige, att få några få hundralappar över i plånboken när man kan få så mycket mer tillbaka när man sedan behöver det.

 

Dina pengar kommer att finnas kvar, finnas för att bygga upp. 


att kyssas är som att äta soppa med gaffel - man får aldrig nog.

 
bild-68
 
Recept, recept, recept. 
Vi har så många projekt igång här hemma nu, eller ja, mest jag. Vi har bestämt oss för att ha speciella matdagar i veckan, både av hälsomässiga och miljövänliga skäl. Två dagar i veckan serveras det vegetarisk mat, en dag i veckan är det raw food, till exempel. Någon dag blir någon GI/LCHF variant eftersom Sebastian helst undviker kolhydrater.
 
Jag har också beslutat mig för att bli bättre på att ta tillvara rester och saker som finns i kylskåpet. Jag läste en inspirerande artikel om en man som bestämde sig för att leva ett år utan att använda pengar. Han menade att vi slänger så mycket mat nuförtiden eftersom det är så enkelt att plocka upp nytt i butikshyllan, vi tar det för givet. Om vi själva hade producerat vår mat så hade vi aldrig slängt så mycket som vi gör idag, och det tyckte jag var en bra poäng. Och jag skäms lite eftersom jag vet att jag ofta slänger slattar, men det blir ju så himla mycket i längden.
 
Nu blev det en smärre novell istället för det jag egentligen ville komma till, nämligen världens godaste och enklaste soppa, och det är Niotillfem-Sandra som lagat denna från början, men idag lagade jag följande variant:
 
6 portioner
 
12 dl vatten
2 tärningar organisk grönsaksbuljong
2 morötter
1 palsternacka
1 liten kålrot
3/4 zucchini
1/2 purjolök
1 vitlöksklyfta
2 dl creme fraiche
persilja
parmesan
salt, peppar
 
Koka upp vattnet i en mellanstor kastrull.
 
Skär grönsakerna i bitar, det är inte så noga att de är finhackade eftersom soppan ska mixas, men inte för stora så att de inte hinner koka färdigt. Ha i grönsakerna och låt koka några minuter.
 
Tillsätt vitlöken och purjolöken tillsammans med buljongtärningarna. Låt alltsammans koka i 10 minuter.
 
När allting kokat, smaka av med salt, peppar och persilja. Ha sedan i en liten burk creme fraiche och låt koka upp igen.
 
Mixa soppan slät med stavmixer. Det går bra att använda vanlig mixer också, men det blir lite kladdigare (jag brukade göra så förr). Servera med riven parmesanost och persilja, och tt tillsammans med något gott bröd.

nu ska vi kemikaliebanta vårt hem.

Till frukostteet imorse avnjöt jag Underbaraclaras Drömmorgonseminarie på Saltå Kvarn, där Ulrika Dahl från Naturskyddsföreningen satt som gäst. Det handlade om gifter i hemmet och om att giftbanta - vilket jag tänker göra nu! Bort med alla platsköksredskap från IKEA, som säkerligen släpper ifrån sig en massa sjuka toxider vid upphettning. Bort med plastdunkar (som tur är har jag redan bytt ut mycket mot fina keramik- och plåtbunkar) och bort med dessa himla teflonpannor. Vi har en jättefin gjutjärnspanna från Skeppshult som jag aldrig använt! Jag har alltid lagat mat på teflon och har ärligt talat varit rädd för att använda gjutjärnspannan. Det kommer inte heller att komma in en konservburk till i detta hem, och födelsedagspresenterna till min systerdotter Eloise, som fyller 1 år snart, kommer att vara mycket noga utvalda.
 
Helt sjukt galet att det ens anses vara ok att använda någon typ av giftiga kemikalier i de saker som vi ska omge oss av i hemmet, till exempel flamskyddsmedel o.s.v. Och hur det är med mat ska vi inte tala om. Sedan många år tillbaka undviker jag helst hel- och halvfabrikat och produkter som innehåller glutamat. När jag väljer bröd slänger jag alltid ett öga på innehållsförteckningen. Jag förstår alls inte logiken i att pressa ner gift i matten.
 
Se avsnittet nedan och läs Underbaraclaras tips för att giftbanta här.
 
 
 
 

we address ethical or ecological questions in every other part of our lives except fashion. mind-sets are changing, though, which is encouraging.'

Min stil har utvecklats väldigt mycket under årens lopp, och mestadels är jag nöjd med den som den är nu. Extra kul är det ju att det är så många på sista tiden som undrat vart jag köper mina kläder. Jag är ingen okynnesshoppare, även om det kan tyckas som att jag handlar väldigt mycket. Ofta är plaggen väl uttänkta och utvalda. Jag är dessutom ett stort fan av nätshopping. Eftersom jag fått lite frågor tänkte jag ge lite tips om vart jag hittar kläder och inspiration.
 
Köpa
 
Min husgud nummer 1 är Asos, av den enkla anledningen att de har ALLT! Kläder i massa olika stilar, från flera olika märken i en pricerange mellan jättebilligt och jättedyrt. Många som jag tipsar om detta är uttryckt tveksamma till att handla på nätet utan att prova, och visst, det är ju lite av ett lotteri. Men måttguiderna på sidorna är oftast bra, och efter några köp så lär man sig. Och om det inte passar kostar det typ 60:- att returnera, vilket känns helt ok tycker jag. Det har bara hänt två gånger att jag fått returnera något.
 
Modcloth. Amerikansk sida med en massa quirky retroinspirerade kläder. Märk att man kan söka på kläder efter årtionde hos dem! Priserna ligger mellan 300 - 1000:- ungefär. Det som är läskigt med Modcloth är att man ibland åker på tull på 200:- extra, så jag handlar extra genomtänkt därifrån.
 
Topshop. Kikar in där ibland men det var längesedan jag hittade något, men ett användbart tips ändå.
 
Oasis är en av mina nyare favoritbutiker. Väldigt gulliga kläder (så jag försöker passa mig så att det inte blir för mycket gullgull), priset är väl mellandyrt, ungefär samma priser som på Modcloth. Man kan både handla på deras svenska webbshop eller i deras fysiska butiker.
 
IMG_5241
 Klänning från Oasis
 
H&M (vem handlar inte här liksom?). Här handlar jag en del basplagg och så håller jag ögonen öppna efter guldkorn. Min älskade blus med rosett därfram är ett sådant guldkorn.
 
Zara. Varje gång jag går in här tänker jag lite på personalens omtalade arbetsförhållanden. Men alltså, de har så fina blusar! Handlar inte överdrivet mycket på Zara men jag tycker att man kan hitta ganska roliga saker där ibland.
 
Min favoritblus från Zara, som jag bar tills den bokstavligt talat hängde i trasor.
 
 
Inspiration
 
Ibland står det ju bara helt still. Och man vet inte vad man vill ha, eller hur. Man har en massa svart i garderoben och har ingen fantasi. När detta händer så brukar jag tänka på vilka kändisar, bloggare eller tv/film-karaktärer som har en stil jag kan identifiera mig med. Då är det ibland så att det i cyperspace inte bara finns bilder, utan ibland how-to-dress-like-bloggar. Även om man inte vill kopiera en stil rakt av får man tips på kläder och på inköpsställen.
 
Dress like Emma Pillsbury. Jag älskar den neurotiska studie- och yrkesvägledaren i Glee. Det finns en del sidor med inspiration baserat på henne, detta är en som jag gillar.
 
Jag tycker också om att Dress like New Girl. Bloggaren letar även upp plagg som Jess har på sig i de olika avsnitten, vilket är kul.
 
Blogginspiration får jag bland annat från Emily Dahl, Jessica Silversaga och Emma Sundh. Jag inspireras såklart mycket av filmer och sådant som jag ser, till exempel någon Hitchcock- hjältinna.
Bästa med nätshopping - det känns lite som julafton varje gång man får ett paket!
 
Mitt etiska ansvar
 
Det ska erkännas att det för mig nästan känns lite äckligt ytligt och i-landigt att skriva ett sådant här inlägg och var jag handlar mina kläder. Det tycker jag är bra eftersom det visar att jag känner att jag själv har ett ansvar, och jag tycker att jag är otroligt lyckligt lottad som kan ägna på på detta vis åt något som jag tycker är roligt. Och visst finns det lite etik att tänka på, som jag själv kan vara lite dålig på ska det erkännas. Men jag tycker att det är viktigt att ta upp detta ändå, för man kan se till att bli lite mer medveten om det man gör.
 
Miljö. Varje gång jag shopar på nätet sätter jag ett djupare CO2-avtryck. Det man kan tänka på (som jag verkligen ska försöka bli bättre på) är att man inte "okynneshandlar" en massa småsaker åt gången. Det är lätt hänt på till exempel Asos som har gratis frakt från Storbritannien. Försök istället att handlar några saker åt gången och mer sällan.
 
Likaså kan man tycka att man inte borde köpa billiga plagg som håller lika länge som engångstallrikar. Nej, det tycker inte jag heller. Även om du handlar på H&M så kan du faktiskt försöka ha kvaliteten på plagget i åtanke. Jag köper inte dåligt sydda saker som jag vet kommer tappa formen eller vridna sömmar efter två användningar. Köp saker som du satsar på att behålla ett tag!
 
Love your darlings! Jag har några favoritplagg som jag hoppas aldrig går sönder. Laga, lämna in till sömmerska och skomakare - det är bra mycket billigare än att köpa nytt.
 
Mänskliga rättigheter. Nej, det  är kanske inte helt ok att handla från kedjor där man vet att se som producerat plaggen slitit som slavar för minimumlön. Inte heller att handla från ett ställe där man vet att personalen behandlas dåligt. Jag är ingen expert. Jag vet inte om det skulle vara bättre att sluta handla där dock - om H&M till exempel skulle stängas ner skulle det också få den konsekvensen att de som arbetar står utan jobb istället? Det jag tycker är viktigast i just detta sammanhang är att fortsätta ifrågasätta de stora företagen, vare sig det handlar om mode, mat eller hudvårdsprodukter.  
 
IMG_4403 copy
 Tänk på vår glob!

en arg text om dumhet.

En tv-serie som gör mig upprörd, men som tyvärr understryker en alltför normativ trend i dagens Sverige, är Lyxfällan. Tittar inte på det överdrivet ofta, men det händer. Och jag blir lika förvånad varje gång, och jag tänker inte skräda med orden: hur kan folk vara så förbenat urblåsta att de köper dyra prylar för pengar de inte har, och antar att det löser sig när man tar ett lån? Människor har blivit så bekväma av sig. 
 
Det skulle aldrig falla mig in att köpa en lyxpryl för pengar som jag inte har. Hur kan man vara så dum i huvudet att man tar ett sms-lån? Det är sin sak att ta studielån, som är en ren framtidsinvestering. Det är också en annan sak att ta ett bostadslån, det är också en framtidsinvestering. Men en ny platt-tv är inte en framtidsinvestering. Folk är så himla ha-galna och den gängse uppfattningen verkar vara att de kanske plötsligt kommer skita ut de pengarna som de sedan måste betala, med skyhög ränta. 
 
Lyxfällan är således det värsta förnedringsprogrammet, eftersom de som deltar i de flesta fallen inte tänker längre än näsan räcker. Jag reserverar mig givetvis för de, enligt min uppfattning, få fall där det inte varit köp av lyxprylar som fått personen i fråga på fall, utan riktiga ekonomiska problem. 
 
 
 

"2, sprid den här filmen".

 
 
Modeindustrin är ett debatterat ämne. En het potatis. Modeindustrin påverkar så många människor, särskilt unga tjejer, och det är faktiskt dags att klädkedjorna tar sitt sociala ansvar. Det gäller bland annat för miljön, vi är trötta på detta slit och släng- samhälle där kläder ibland bara blir engångsprodukter. Det gäller arbetsförhållanden i de länder där kläder sys upp, där de stora klädkedjorna vill slå ifrån sig och skylla på att det inte ligger på deras bord. 
 
Inte minst gäller det också de skönhetsideal som sprids. Föreningen Frisk & Fri har spelat in en reklamfilm i samband med att de, i smyg, lanserade size 0-märket "Miss Skinny" i syfte att lyfta debatten om de sjuka skönhetsideal som sprids genom medierna idag. Tänk att det finns sjuåringar som vill bli smalare. Sjuåringar?!
 
Se filmen, och följ gärna något eller några av de tre stegen. Det är inte mänskligt att svälta sig själv!

om när en värvare sköt greenpeace i foten.

Att passera genom Gustav Adolfs Torg i Malmö på en lunch, eller över kanalen vid Regementsgatan, det är som att försöka ta sig fram i ett tv-spel där fiender och onda svampar lurar när helst man minst anar det. Dessa, oftast, ungdomar som står med ett block och en t-shirt någon företagslogga eller hjälporganisation.
"Nej tack, inte intresserad" svarar jag när de hälsar på mig. De fångar mig alltid, fastän jag går åt sidan för att markera mitt ointresse. Jag har inget emot att de försöker vinna min uppmärksamhet, men ibland är de riktigt vidriga.
 
En gång försökte en kille från Greenpeace stoppa mig. "Nej tack, inte intresserad". "Bryr du dig inte om miljön ELLER?", svarade han tillbaka. Och idag var det någon annan hjälporganisationskille som förvånat svarade "Nehej?". För mig känns det som att om jag inte är barmhärtig och inte skänker pengar till just deras organisation, så är jag ond. Bryr mig inte om människor, miljö eller tigrar.
 
Är det detta det handlar om? Vad har de för rätt att dra slutsatser om mig och svara mig på detta sätt? Till Greenpeace-killen ropade jag att jag har varit medlem i Greenpeace och jag vill inte ha med dem att göra. Vad han därtill inte visste var att jag vid denna tidpunkt var mycket aktiv i Miljöpartiet. Men nej, om jag inte ville skriva på hans namnlista så brydde jag mig inte om miljön.
 
Stå gärna kvar på Gustav Adolf torg, jag har inget emot att zick-zacka. Men för varje dömande ton jag hör när jag säger mitt "Nej tack" så blir jag mindre välvillig till organisationen i fråga. Det jag kommer förknippa organisationen med är (obefogat) dåligt samvete, ilska, förödmjukelse och påhopp och inget jag vill ens överväga. Dessa dömande människor med sina block tror sig enbart göra sin organisation en tjänst där de står för att samla in namn och pengar.
 
Men ibland gör de lika mycket varumärket en stor otjänst.

arbete gör dig fri?

Det är mycket jobb nuförtiden.
 
Idag, när jag låg på en brits med svart färg som sved på ögonen (kosmetik och fåfänga, ni vet), funderade jag som vanligt mycket på jobbet. Ibland försöker jag intala mig själv att anledningen till att jag gör detta är att jag är på jobbet största delen av min vakna tid. Vilket vid senare beräkningar visade sig vara helt osant.
 
Jag är en sådan som tyvärr tänker mycket på jobbet, jobbar mentalt hemma och pratar mycket om jobbet när jag inte är där. Jobbet blir liksom mitt liv. Jag försöker, försöker verkligen tvinga mig själv att inte tänka på jobbet hemma. På hemvägen kan jag få älta skit som hänt, men när jag kliver in genom porten till lägenheten är det stopp. Vad får jag ut av att tänka på jobbet hemma egentligen? Inte tusan får jag mer betalt för det! Jag tror att det är hemligheten bakom ett mentalt sunt leverne, att man kan vara Sandra när man är hemma och jobb-Sandra på jobbet - men att inte blanda dessa två. Det är svårt, det är det. Men ibland är det bästa att vara lite sträng mot sig själv.

smashes your face, burns at your heart.

 
Jag hade tänkt skriva ett inlägg om min stilångest, den som följer lite när man är mitt uppe i en förändring av tycke och smak och hur en överanalyserande människa som jag reagerar på detta. Sen skrattar jag liksom hånfullt åt mig själv och inser att det nog inte finns något i världen som är oviktigare. Jag tycker också att jag borde skämmas som ägnar så mycket tid åt att fundera över något så förgängligt, och om huruvida jag ska behålla 1000-kronorskavajen eller inte när det står folk längs Storgatan i Malmö på kryckor och tigger i trasiga pappersmuggar och vädjande säger "please miss" för att ha råd med mat och säkert sjukhuskostnader. Att jag ens kan tycka att det är så viktigt med längden på mina jeans eller klacken på mina skor. 
 
Visst, ok, stil är ett stort intresse så varför inte. Men jag är så nära människor hela tiden som har det sämre ställt än jag, som får kämpa hårt för att få det att gå ihop. Det är ett hån att jag ens ska gnälla över mina Acne-jeans. Så därför skriver jag istället ett inlägg om att jag borde skämmas. Inte för att jag tänker på det, men för att jag lägger så mycket känslor i det. Och för att jag, nu när jag faktiskt kan, inte bidrar mer tillbaka till samhället än det sporadiska mynt som hamnar i den där pappersmuggen.
 
 

upp till kamp emot kvalen.

 
Pigga och alerta efter en vit Valborg kilade vi ner till Södergatan vid 13-tiden för att ansluta till 1 maj-tåget, lyssna på Internationalen och promenera bort till Folket park för att höra på Stefan Löfvens 1 maj-tal. Mitt rödgröna hjärta svällde, så fint att alla dessa människor samlas och förenas kring solidaritet. Pappa frågade om jag är sosse nu, men då må jag väl vara politiskt förvirrad. Som jag förklarade det för en kollega: jag är hängiven miljöpartist, men om de skulle samarbeta med Alliansen inför ett val skulle jag istället rösta socialdemokratiskt. Kanske är jag inte en riktigt riktig MP:are då? Men, det är mitt minsta bekymmer.
 
Årets tema var Jobb och framtidstro, ett eminent ämne som Löfven pratade engagerat om till alla oss solkatter som stod och lyssnade. Det var en mycket fin dag. Något som grumlade mitt glas något var att jag, när jag skulle lägga telefonen i väskan, kände ett stick i fingret och såg en stor geting sitta förnöjt och lugnt. Det gjorde så in i helsikes ont (mitt första getingstick) och jag blev dessutom rädd och chockad, så nycklar och telefon flög all världens väg när jag försökte skaka bort detta otäcka djur och sen började en lipa. Alltså. Hade inte kunnat ana hur ont det där lilla sticket gör! 
 
Men summa summaris, mitt första förstamaj-tåg på en hur fin dag som helst. Och årets första riktiga sollapande! 

alla människor är inte lika mycket värda.

En person i min yttre närhet har bekymmer. Personer i min direkta närhet påverkas av detta.
 
Kvinnan i fråga har stora problem med sitt ex. Hon gjorde slut med honom för ett tag sedan och sedan dess har hon haft ett större helvete än hon kunde vänta sig. Exet, som sedan tidigare är dömd för småbrott, mordhotar henne på hemskaste vid nästan dagligen. Han ringer och terroriserar, sms:ar så sjuka och hemska grejjer att man mår illa, kör förbi hennes hus. Han har vandaliserat hennes bil och gått in och tagit möbler med en nyckel som han behållt i smyg. Barnen mår dåligt och är så rädda för sin mammas och sin egen skull, en går hos skolkurator och en sover med en kniv. Han har telefonterroriserat min systers svärmors nya kille, och mordhotat även honom.
 
Polisen har blivit kontaktad ett flertal gånger. Hon har visat de hemska sms som hon sparat, sönerna är vittne till de verbala mordhoten. De lovar att ta in honom på förhör men vet ni vad de säger? "Vi kan tyvärr inte göra något. Att mordhota någon är inte ett brott."
 
Detta gör mig så djävulskt upprörd. Det var inte längesedan ett fall kom på löpsedlarna, om en tjej som blivit mordhotad av sin kille där polisen inget gjort. Dagar senare var hon död. Och jag undrar såhär, om vi tar och vänder på det: om någon skulle mordhota, säg, kungen, hade detta viftats bort med motiveringen att "mordhot är inget brott"? Nej, förmodligen inte. Instanser hade satts in för att skydda kungen från gärningsmannen, jag kan inte se framför mig att detta skulle ignoreras på något sätt.
Och jag skulle nog kalla repetetiva mordhot för grovt ofredande.
 
Nej, det är tydligt att en ensamstående mamma i en småort inte är lika mycket värd att beskydda som en kung eller en politiker.
 
Om ni vet något som kan hjälpa denna kvinna, snälla kommentera. Jag blir så arg att jag skulle kunna ringa polisen och skälla ut dem riktigt ordentligt, kanske är det så jag borde göra? Dags att ta även sådant här på allvar tycker jag!
 

sandra, du var bättre förr.

Vad var det som hände Sandra? 
 
Du brukade vara så engagerad, som du brann för frågor, smått som stort. Hjärtat bultade och med knytnäven i luften begav du dig ut för att förändra världen. Du ville tala passionerat och debattera hetlevrat. Kinderna glödde och du reste land och rike runt för att påverka (nåja, nästan i alla fall).
 
Nu orkar du inte längre. Glöden i hjärtat har fallnat. Du brinner fortfarande för viktiga frågor och vid vissa tillfällen flammar elden upp nästan precis som som förr. Men i slutet av varje diskussion dämpas lågan ganska fort, som att någon hällt en hink vatten på den. Det är den där känslan av makt- och orkeslöshet som tagit över och mjukat upp dina organ. "Vad är det för mening?" tänker du och koncentrerar dig på något annat roligt, som cirkusränder istället. Du önskar att du kunde engagera dig igen. Men det är något som hindrar. Kanske inte något som försvunnit, men något som begravts under en massa annat.
 
Istället står du med armarna i kors och den där knytnäven har du nästan klämt i armhålan.
 
Vad jag önskar att jag orkade brinna sådär igen.

tankar om kvotering.

Jag har alltid ställd mig negativt till kvotering, alltså att ett visst antal platser i ett företag, styrelse och så vidare ska fyllas av kvinnor. Har tyckt att risken finns att det inte blir jämnställt alls utan att det kan väcka känslor av orättvisa eftersom det då blir så att det inte är den mest kompetenta som hamnar på en post i alla fall.
 
Men så i söndags när vi tittade på hyperpinsamma "Kontoret" sa min pojkvän något som jag aldrig tänkt på: 
"Sådär är det i företagsvärlden! Så länge gubbarna på de ledande posterna håller varandra om ryggen kan det inte bli jämnställt. Man måste börja med att kvotera in kvinnor för att bryta det mönstret". Sådär har jag aldrig tänkt och jag skämdes nästan lite. För kanske är det så, att för att bryta ett negativt mönster så måste man börja med något drastiskt. När det sedan känns lika naturligt att det är kvinnor som män som får dessa poster, när kompetens föregår könet, då kan en sak som kvotering plötsligt kännas överflödig och onödig. Förhoppningsvis.

vem är du att döma?

Och nu. Något mer allvarligt.

Jag kan inte förstå, att fortfarande 2012 pågår detta hat mot människor som är annorlunda. Inte bara homosexuella utan också mot folk som är av annan nationalitet, annan ekonomisk klass, annat kön, vad det nu kan vara. 2012 blir människor fortfarande misshandlade till döds, utstötta och diskriminerade för att de älskar "fel" person. Sedan skyddar man sina argument med Gud och med religion. Men människan är inte Gud, och om det nu finns en gud som tycker att homosexualitet är fel så är det ändå inte människors sak att döma. Och om man inte tror på en gud så är det ändå inte människors sak att döma någon annans livsval. Jag blir så arg och ledsen av att folk inte bara kan acceptera varandra och inte lägga sig i varandras liv.
Det finns egentligen inte mer att säga. Det finns ingen anledning till att skriva ett milslångt debattinlägg om vad jag tycker om det här, för det är så väldigt enkelt. Lev ditt liv och låt andra leva sitt. Att någon är bög eller lesbisk skadar inte någon på något sätt som helst, oavsett om man tycker det är fel eller inte. För Gud kommer inte att straffa dig för att du inte betedde dig som ett svin mot en homosexuell person. Du kommer inte att dö om du ser två killar som kysser varandra på gatan framför dig. Jorden går inte under för att homosexuella par gifter sig.

det kulturella gnället.

Någon gång då och då är jag en mönsterlik student och går och pluggar på skolbiblioteket. För er läsare som inte vet så läser jag kulturadministration, för att liksom få ett avbrott från de ganska flummiga humaniststudier jag bedrivit innan.

 

Tja. Tji fick jag. Boken som nyss var i mina händer heter ”Konstiga företag” som ingår i delkursen kulturteori. Vi ska utbildas till att arbeta med någon slags organisation och administration men allt jag får ut av litteraturen hittills är milslånga kapitel med samma teori utvecklad över alldeles för många sidor.

 

Nu har jag precis läst ett kapitel om den nya synen på ledarskap som ett slags konstnärsskap. Det är intressant och upprörande i alla fall. I ett tjugotal sidor är det olika människor som gnäller om huruvida en företagsledare är en konstnär eller inte, om en konstnärs jobb är romantiserat eller inte, om den nya synen på ledarskap är som new age eller inte.

 

Get a grip! Ett ledarskap behöver inte vara antingen kreativt kaosaktigt eller organisatoriskt regelbundet. Man behöver inte bara drömma om att måla eller dansa för att man är teknolog eller anta att man inte kan ställa upp ett diagram för att man är humanist. Det finns väl fler sidor hos människor än bara en? Jag tror att sammanfattningen av detta långa kapitel kan vara att det ideala ledarskapet både har konstnärssjäl och organisatorisk kompetens. Mysteriet löst.


juholt vs ljugholt.

Håkan Juholt.
-
Ljugholt.
-
Häxjakten som pågår har alldeles onekligen en mer mångfascetterad karaktär än vad man skulle kunna tro. Juholt lurar svenska folket och låter regeringen betala hela hans hyra när de bara skulle betalat halva och han lurar och svindlar oss skattebetalare på pengar (jag tänkte redan från början att man inte kan lita på en man med en sådan mustasch).
-
Och nu börjar det i det närmaste likna en konspirationsteori av rang där medlemmar av det socialdemokratiska partiet inifrån försöker avsätta den alldeles för traditionellt socialdemokratiska Juholt, om jag fattat det rätt. Enligt artikeln som länkas ovan har det varit oklart även för borgerliga ledamöter, den här hyresersättningssaken, och på riksdagens hemsida hade det inte stått någonting om delad hyreskostnad vid samboskap förrän nu i dagarna. Blanketten sägs Juholt ha fyllt i alldeles korrekt.
-
Det jobbiga för svenska folket är väl egentligen inte i nuläget om han svindlat med pengar eller inte. Vad är sant och vad är påhitt, överdrift, mediepåhopp, konspiration? Juholt är ledare för Sveriges enskilt största parti. Det är viktigt att kunna känna förtroende och tillit inför en sådan post men i nulägget är kanterna luddiga. Partikamraterna börjar viska om att han borde avgå. Jag önskar istället att det kunde göras en ordentlig, offentlig utredning där Håkan Juholt själv får stå till svars utan att undgå frågor på politikervis. Det hade känts förtroendeingivande. Smutskastning av detta slag (om det är det som är fallet) i politiken borde undvikas, det här landet är inget jäkla dagis.

den tunna gränsen mellan individualism och egoism

Det är mycket uppmärksammat mest hela tiden, det här med sjukskrivning, sjukersättning, a-kassa och så vidare. Sjuka människor som tvingas jobba eftersom de trots allt kan röra högerhanden. Då kan de i alla fall skriva något.
Så mycket skräckhistorier, så många drabbade - och ändå får det blå blocket regera ännu en mandatperiod. Vad beror detta på? De lovar en hundralapp extra i plånboken för dem i samhället som tjänar minst, sänkt skatt, håhå vad bra! Men någonstans måste man ta de minskade skattemedlen från, och då blir välfärden, den riktiga välfärden, lidande. För nu ska vi vara helt ärliga mot oss själva, alla blå, röda, gröna, lila och så vidare - de som tjänar mest på högerpolitiken är de som redan har gott om pengar. Det kan väl ändå ingen förneka?
Under nästan hela 1900- talet har socialdemokratin varit relativt ohotad vid makten. Den svenska välfärden växte fram i sossarnas folkhem, allt fler fick det bra tack vare goda villkor och friskare tack vare att alla fick samma möjlighet till god sjukvård. Den välfärden betyder lite nu. Den där extra hundralappen betyder mer.
Hur blev det såhär? Jag tycker mig se ett samband mellan folkhemmets nedrivande och att jantelagen bryts ned. Och visst är det bra att krossa jante, visst är det bra att tycka att det är visst ok att framhäva sig själv och tro att man är någon. Men med individualismen växer också egoismen. I ett samhälle där individens prestationer är viktigare än gruppens växer en egoism fram, en girighet. Mycket vill ha mer. En släkting till mig bekräftade detta en gång när vi talade: nu när denne var arbetslös eller hade lite arbete så skulle denne också rösta rött eftersom det gynnade mest. Men om denne senare fick ett välbetalt arbete eller startade eget skulle denne rösta blått för de gynnar de som har pengar. Detta vill jag inte alls nämna som en kritik mot dennes uttalande, utan som ren och skär observation. Visst är det intressant att det är så? För visst vill en människa göra det som är bäst för henne själv. Men helt plötsligt slutade vi också se efter varandra. När läraren Tim får hundra kronor mer i plånboken och advokaten Jim kanske 1000 kronor mer, då drabbas den kroniskt sjuka Annica som inte får några pengar alls och som är så sjuk att hon inte klarar av att jobba. Istället för att lägga dessa egentligen så marginella summorna på skatt och möjlighet för en större välfärd för hela samhället (som till exempel möjlighet till sjukvård oavsett ekonomisk situation) så väljer man att istället behålla dem för sig själv och köpa två extra cigarettpaket i månaden. Ni förstår vart jag vill komma. Hur kan man i dagens Sverige vara så slavdrivande att man drar in sjukpenning till dem som behöver det mest? För Jim vill inte betala en massa skatt för att Annica ska kunna gå hemma. Men om han själv hamnar i samma sits, skulle han då inte vilja kunna lita på att välfärdsstaten Sverige tar hand om honom? För det kommer den inte göra. Inte nu längre.
Det är i alla fall såhär jag tänker att det är. Och ännu här är ännu ett bevis för att pengar numera tydligen ska betyda allt. Ner med välfärden?

kvarlevor

Ja. Jag erkänner mig vara royalist, men kanske inte ända ut i fingerspetsarna ändå. När jag läser artikeln om etikettreglerna som delas ut till kungligheter runtom i världen inför det engelska prinsbröllopet blir jag ändå lite upprörd över den förlegade upphöjdheten hos kungligheterna.
-
"Även servitörerna på bröllopsfesten har fått egna instruktioner, skriver Daily Mirror. Där står bland annat uttryckligen att de under inga omständigheter får titta drottningen, eller någon annan kunglighet, i ögonen."
-
Det här känns ju hopplöst gammeldags. En kvarleva från den tid då kungen var av Gud vald, ungefär. Jag gillar liksom att kungahuset är respekterat men jag gillar ännu mer att de är mer folkliga i dessa moderna dagar. Men att en vanlig dödlig inte ens under några omständigheter får titta någon kunglighet i ögonen... jag hade gjort det bara för att trilskas. Vad händer om man skulle råka titta någon prins eller prinsessa i ögonen när man serverar? Döden genom halshuggning?

om telefonförsäljare

Här har läsarantalet gått spikrakt nedåt. Ni får ursäkta min inaktivitet, ibland hamnar jag i svackor och då finner jag ingen inspiration ens till att städa (och då är det illa!)
Men vi kan kicka igång igen efter detta lilla uppehåll med en kort reflektion över dessa telefonförsäljare som ringer i tid och otid. Eller - alltid i otid. Igår ringde det på mobilen och ibland uppfattar man inte vad det är för nummer. Hej hej människa som erbjuder omega 3- piller till ett förmånligt pris. Han berättar om alla fördelar med omega 3 och att just deras produkt är så fantastiskt billig. Jag mm:ar på väl valda ställen och svarar på frågor. Plötsligt kommer det kritiska momentet: "Jaa, Sandra, då ska jag bara bekräfta allt här", och så börjar han rabbla avtal. Som att jag tackat ja. Varpå jag avbryter och säger nej tack, jag är inte intresserad och jag är student och vill inte ha fler månatliga avgifter att förbinda mig till.
-
Den unga killen, som med högsta sannolikhet säljer på provision, säger att men jösses, 59 kronor i månaden i ett halvår har väl alla råd med, skippa en pub och sen om ett halvår kommer ett till sexmånadersabonnemang i brevlådan om du glömmer säga upp det. Helt plötsligt lägger vi på och jag sitter där och har sex månaders omega 3 att trycka i mig. Nej nej nej. Jag mejlar istället ansvarig på företaget och förklarar att jag känner mig kränkt av att mitt nej inte tas på allvar av den här unge säljaren. Och inte min ekonomi heller. Jag tycker verkligen att sådana här jobb är grymt puckade (ledsen alla ni som jobbar med det). Men många som blir uppfångade av säljare på gatan, utanför butiker och över telefon blir lurade eller känner sig lurade efteråt. Jag har aldrig någonsin hört om en sådan kund som är nöjd - till och med mina fina morföräldrar lurade någon Telenor-försäljare på någon skitmobil med ett skitabonnemang.
-
Nä, nu drar jag och äter våfflor med folk. Tjingeling!

Tidigare inlägg
RSS 2.0