Arbetsförmedlingens yrkestest.

Personlighetstest med 41 frågor.

Jung typology test.

Ute i internetdjungeln finns det en uppsjö av personlighetstest som bara väntar på att definiera dig. När jag var en gymnasial internetnovis sökte jag med ljus och lykta efter dessa test. De kunde hjälpa mig att definiera mig, min personlighet och mina intressen. En annan guldgruva var Frida- och Story- tidningars olika tester. Det fanns hela testböcker att köpa och det var dessa jag kunde lägga veckopengen på.

"Du är Djupet, en allvarlig och mystisk person med en mycket kreativ sida." Så kunde det stå. Länge länge trodde jag att jag var en djup och mystisk person som människor inte riktigt kunde förstå. Men plötsligt insåg jag att det var jag inte alls. Jag är visst allvarlig och djup ibland, men jag är nog lika mystisk som min tv- bänk i trälaminerad plywood från Ikea.

Men som 16- åring och på jakt efter mig själv var det testen som fick vägleda mig. Allt som de kunde säga om mig lade jag på minnet, skrev ned eller sparade i en mapp på datorn. Sedan kunde man ju pussla ihop alla svar man fått och på så sätt klippa och klistra ihop en person.

Olika typer av test är fortfarande kul, men nu behöver jag inte ta dem för att finna mig själv. Nu tar jag dem för att det är roligt att veta vilken Jane Austen- hjältinna jag är eller vilken brudklänning jag ska satsa på. Det är inget jag tar på största allvar. Kanske är det tur att testen finns, för att liksom ge vilsna tonåringar en knuff i någon riktning. Eller så var det kanske bara jag som var ovanligt vilsen.

Stylisterna på kanal 5:s web-tv.

Jag vill nästan begå mentalt självmord när jag ser detta, ändå kan jag inte sluta titta. Sofi Fahrman var en stylist som jag brukade respektera, men nu har hon och syrran Frida gjort någon slags Tyra Banks- kloning av sig själva och styr programmer med en irriterande "jag-vet-allt-bäst"- attityd. Samtidigt åker deltagare ut för att de antyder att de skulle kunna något. Då tycker Sofi att de inte är nyfikna nog för hennes redaktion.

Programmet uppmärksammade jag när jag läste på deltagaren Kajsas blogg om hur hennes personliga stil blivit sågad. Juryn sitter som skolans onda tjejgäng och kläcker ur sig de mest oprofessionella kommentarerna man kan tänka sig. Kajsa hade svårt att klä sig som en Sofis mode- tjej med kläderna i sin garderob, men hur hindrar hennes personliga stil henne från att vara en bra stylist i övrigt och med tillgång till andra kläder? Nej, hela programmet känns sorgligt oseriöst.

Tummen ner för trångsynthet och dålig attityd hos systrarna Fahrman. För övrigt förstår jag inte att de har mage att kommentera de andra stylisternas stil när lillasyster Fahrman själv glider in i avsnitt fyra i en stor, svart långkjol med tillhörande stor, beiget stickad tröja som mest ser ut som att hon hade mensvärk och en dålig-i-magen-dag och bara tog första bästa löst sittande plagg.

Vissa perioder känns enklare än andra. I skolan, menar jag. Nu har jag legat vid universitetet i tre år och det enda jag skrapat ihop hittills är en handfull a- kurser och en högst onödig sak på avancerad nivå. Nu är det en ett och ett halvt- årig yrkesutbildning att ta sig igenom. A-, b och c- kurs. Ibland känner jag jättepepp på den, ibland undrar jag om utbildningsområdet egentligen är något för mig.

Just nu vill jag bara vara klar. Jag vill jobba, komma hem och vara ledig, få råd att flytta till en ordentlig lägenhet, skaffa hus, renovera hus, anlägga trädgård, servera hemmagjord flädersaft i en syrénberså hemma i min egen trädgård och laga mat i ett riktigt stort kök.

Men vad är en bal på slottet. Det är många år tills dess. Om man inte är Underbaraclara som redan har kommit en ordentlig bit på vägen på det ynka året hon levt längre än mig.

Jag är nu tre dagar in på min nya kurs. En föreläsning. En diskussion. Nu är jag ledig i en vecka med blott hundra sidors litteraturläsning att förkovra mig i. Ändå har jag jättedåligt samvete när jag sitter och läser en tidning i lugn och ro och inte ens kikar åt skolarbete. Är det verkligen rätt att det är så lugnt?

Jag önskar dock att vi kunde få fler föreläsningar. Jag vill inte vara ledig en vecka, jag vill gå till skolan, träffa människor, få rutiner, känna mig nyttig och produktiv.

Igårkväll tränade jag för första gången på Gud-vet-hur-länge. Yoga.
Att släcka lamporna och ha en lugn stund i ljuset från dansande lågor och ljudet från ett meditativt piano var precis vad jag behövde. Plötligt, när jag stod uppochned och försökte koncentrera mig på andningen, så slog det mig hur mycket tankar som studsade runt i huvudet. Hur mycket tankar som studsat omkring i huvudet samtidigt under en lång tid. Att plötsligt försöka stilla dem var en enorm lättnad men också väldigt känslosamt.

Jag förstår egentligen inte hur jag lyckats stå ut med hamrandet och hoppandet i huvudet under en så lång tid. Utan organisation. Skola, jobb, nära och kära, planer om träning, middagar, fester, möten; papper, skolsaker, människor som vill ha saker från mig, människor som vill att jag ska göra saker, saker som jag tar på mig, dåligt samvete... ni förstår.

Nu hoppas jag att jag under våren kan lyckas ta det litet lugnare istället för att gå och känna det där ständiga magknipet, det som säger att det alltid finns något annat jag måste komma ihåg att göra eller tänka på. Ibland vore det bra att kunna stänga av hjärnan.

De som säger att det inte finns tidsmaskiner har inte helt rätt. Lite rätt, men inte alldeles. Det finns flera effektiva tidsmaskiner som till en viss del tar en människa tillbaka. För mig fungerar musik så.

Just nu lyssnar jag på en lista som jag kreerade i våras. Under aprils försiktiga vårdis. Den här låten, av Carla Bruni, tar mig tillbaka till den underbara våren 2010. Den återskapar på något vis de känslor och tankar jag bar på då, till omgivningarna, till soliga dagar i glassbaren, till en filt i gräset, goda vänner och en bok, till promenader hand i hand och till det romantiska som liksom bara finns i den vind som sveper in genom fönstret och de skira gardinerna i ett mörkt rum under en av de första riktigt fina vårskymningarna.


Varje kvällsluft bär med sig
en droppe stjärnor,
i en liten bris med
bud från månen.
När ett fönster lämnas öppet,
den sovande människan
(så oskyldig i sin uppgift) med tur
blir bedroppad av ett
vackert stjärnregn

Så ska man göra en kall dag. Dricka varmt med gott sällskap.

Vet ni? På sistone har det varit mycket fel, mycket gnäll och mycket lite av det braiga. Så nu åker jag till Hässleholm för ett par dagar (men vi hörs ju ändå) och det känns bra. Det är jul och det är bra, jag har gett en julklapp som min respektive blev kanonglad över och det är bra. Jag har ett roligt ämne att tenta av och en rolig redovisning att förbereda och jag ska börja plugga för att äntligen bli något. Och jag har faktiskt råd att köpa både nya, likadana ringar som den försvunna favoriten, nya byxor och nya skor.

Så. Nu blir det mycket gladare, hoppas jag. Våren 2011 blir mindre stressig och pressig än hösten 2010 och det är ju rentav skitbra. Och jag har just ätit flädersorbet och bättre än så blir det nästan inte!

Det är fredagkväll. Klockan är fem minuter över tolv (så tekniskt sett är det lördag, men vem bryr sig?)
Jag sitter hemma. Har tråkigt. Alla är på andra ställen och festar. I Lunds på fester jag inte kan komma på, utanför Lund på fester jag inte kan komma på. Och jag slås av hur långt borta mitt sociala liv har glidit. Hela hösten har jag givit åt jobb, skola och kör. Mest jobb. Varje helg. Andra sociala aktiviteter som involverar vänner har inte ens funnits i min närhet och nu, en fredagskväll när alla är ute och festar och har kul medan jag sitter själv efter en dum kyrkokonsert i Helsingborg (förlåt, jag är bitter just nu), så känner jag mig ensammare än ensammast och har tråkigare än tråkigast. Den här hösten har bara varit skitmög.

 

Den sista workshopsperioden har inletts, och jag har med glödande kinder givit mig in i arbetet för att kunna ta det riktigt lugnt med familj, vänner och min älskling hela julen.

Just nu läser jag om Näcken, figuren som förr i tiden sades lura människor i drunkningsdöden. De vuxna som inte trodde på hans existens använde väsendet ändå för att skrämma barnen så att de inte skulla leka nära vattnet och ramla i. Det påminner om min egen barndom. Jag var, liksom andra barn, väldigt  nyfiken och vatten var ju väldigt fascinerande. Speciellt brunnar. Vi hade några bekanta som hade brunnar i trädgården med kolsvart och blickstilla vatten i botten. Där ville man gärna gå nära och titta. Men nej, sa mamma och pappa, gick man för nära kanten så kunde Näcken komma och ta en ner i brunnen och då dog man. Eller om de sade näck minns jag inte, det var väl antingen det eller brunngubben eller något. Och vanliga gallerbrunnar fick man inte heller gå på (ifall de lossnar om man ramlar ner antar jag). Där fanns också något grodmonster som kunde komma och ta en.

 

Det lever alltså kvar än idag, näckar och brunngubbar och allt vad det är. Undras just om det är en bra metod för att få barn att hålla sig ifrån farliga saker som brunnar och vattendrag.

En fredag är ganska fin när man tar sig en timmes extra sovmorgon, känner sig väl förberedd inför workshopen, blir rosad för sitt arbete, får veta att man blev godkänd på förra hemtentan, glöggar med Sanna, solen skiner, har energi för att både tvätta och storstäda och man får prata med hjärtegull och får goda nyheter och försöker ta tag i jobbsituationen.

Jag tror att det kan vara ett resultat av min och Sannas gnällpromenad igår. "Nu går vi en runda, och först gnäller du, sen gnäller och och sen gnäller vi tillsammans om vartannat och är bara så bittra och gnälliga". Ibland måste man faktiskt bara gnälla av sig ordenligt tillsammans med någon, ventilera allt som snurrar i huvudet och sätta ord på känslor. Och sen gråta ut ordentligt för att livet är så hårt, äta hemmagjord wienernougat och titta på "Den store Gatsby".

Idag är jag faktiskt på bättre humör än på länge. Fast bekymmer, det har jag fortfarande. De snurrar runt i huvudet. Men de känns lättare att hantera idag.

Jag gråter, Michelle Pfeiffer gråter. Och jag tror att Bruce Willis gråter snart också.

(om ni vill skratta ska ni däremot läsa min vän Sannas premiärinlägg på sin nya blogg)

Tiden går så hutlöst snabbt. Jag förstår inte vart den tar vägen. Nyss var det oktober, gult och krispigt solsken och gyllene löv som brann i sprakande färger på marken. Nu är det strax december. Strax jul. Strax åtta månader för mig och ♥. Strax slutet av 2010.

 

Och strax deadline för min tenta. Tillbaka till böckerna.

 

Böckerna om Kulla-Gulla var bland mina favoriter som yngre, och även idag tycker jag att det är utomordentligt bra att läsa. I mitt eget vardagsstök, med skola och städning jämt och ständigt känns det som, förundras jag över Gunilla Beatrice Fredrikes flitighet i böckerna (jag hade alla, från bilderboken "Kulla-Gulla på barnhemmet" till slutet av historien, "Kulla-Gullas myrtenkrona"). Från sju års ålder arbetar hon som hjälpehjon på först Blomgården och sedan Kullatorpet. Hon städar, lagar mat, har hand om ungar, putsar, passar upp, arbetar i ladugården och fälten, gör dagsverken, går i skolan och läser läxor. Upp i ottan och mota upp alla de andra utan vare sig gnäll eller gny. När hon är fjorton uppdagas det dock att hon är det försvunna barnbarnet till patron Sylvester på Höje, men trots sitt nya liv som adelsdam lägger Gulla aldrig direkt latsidan till.

Böckerna är skrivna av Martha Sandwall-Bergström, en arbetarkvinna som med ett handikappat barn som ville lyfta arbetarklassens röster i samhället. Någon lika perfekt och vän som Gulla finns det nog inte i denna värld. Men eftersom alla de personer man läser om blir så levande så undrar jag ändå - hur orkade hon och varför orkar inte jag?

Jag vet inte vad det är, om jag blivit dum i huvudet, galen eller om det verkligen existerar. Det där ljudet jag hör konstant i min lägenhet nuförtiden när tystnaden drar över den. Det är inte tinnitus, nej. Det är som en syntslinga i med ett konstigt ljud, nästan helt monotont men inte riktigt. Först trycks ett ackord ner flera gånger, sedan ett annat, ett annat och så om igen, from the top.
Eller kan man tala om ackord? Konstiga halvackord. Icke-existerande ackord. Det är inte grannen som spelar, han spelar då rakt inte samma sjukliga slinga hela tiden. Och hans högtalare låter inte så, det vet jag. Det är inte heller högt, det ligger liksom i luften. I bakgrunden. Från ena hörnet av lägenheten.

Så ni förstår ju mina undringar. Jag hör en synth, som inte existerar, spela tre ackord, som inte existerar, från ett ställe i taket som rimligen inte spelar musik.

I min familj har nästan varje hushållsdag varit av perfektion. Med det menar jag: varje dag ordentlig frukost, varje kväll ordentlig middag, städning varje dag eftersom min käre far är pedantisk som få. Man kan äta från golven därhemma. Man kan även spegla sig i dem, om det lockar mer.

Jag tycker om att äta regelbundna och ordentliga måltider. Jag gillar att ha det städat och rent i mitt hem. Men till skillnad från mina föräldrar så kan jag ibland släppa taget helt. Orkar jag inte laga mat eller städa så fort det kommer damm i hörnen, ja, då gör jag hellre något annat en stund. Ibland får man dåligt samvete.

Men så finns det personer som Underbaraclara. Som målar upp ett i det närmsta perfekt liv i sin blogg, liksom många andra bloggare, och stoltserar med hälsosamma frukostar och kliniska rum. Men Clara är vettig, hon. Hon vågar erkänna att hon har brister precis som alla andra. Är mänsklig. Så då får vi veta att hon kanske åt godis till frukost en morgon eller att det är så stökigt att hon inte kan fota. Vi får veta att det faktiskt är ok, det är inte så städat alltid. Hon visar att hon är precis lika perfekt som alla andra. Det vill säga - hon är perfekt med alla sina fel och brister. Precis som alla vi andra också är.

Man kunde tycka att jag skulle vara mer stressad än vad jag är. Faktiskt.

Jag har en workshopsrapport som ska lämnas in i övermorgon, och jag är inte alls klar och har knappt börjat och alla andra synonymer till det. Men jag är en kissekatt (tror jag). Landar för det mesta på benen och skulle jag falla snett så reser jag mig väl igen.
Om det bara inte vore så förbaskat tråkigt att forska. Jag ser framemot arbetslivet. Två år, sedan hoppas jag att det räcker.

Under grundskoletiden var jag hela klassens lilla bokmal. Jag låg alltid som ohotad etta på listan som min sjundeklasslärare förde över de sidor vi redovisade att vi läst, ja,  jag låg flera hundra boksidor framför klassens stjärnelev.

Med de senaste årens universitetsstudier har antalet lästa böcker som jag läser för min egen underhållnings skull varit lågt. Och de böcker jag hittar på biblioteket under sommaren har en tendens att tråka ut mig så till den milda grad att jag inte ens orkar läsa ut dem. Sedan försöker jag läsa dem någon stund senare, läser om allt jag läste året innan och slutar sedan igen.

Två böcker som råkat ut för denna behandling är "Svindlande höjder" (!) och "Sommarsquash tokolosh". Jag kan verkligen inte lyckas läsa färdigt dem!

Sommarens bästa bok har varit "Fru Björks öden och äventyr" av Jonas Gardell.

Min Twilight-ådra har börjat pumpa allt långsammare. Från premiären av "New Moon" i vintras till att inte ens varit i närheten av en biograf sedan premiären av senaste filmatiseringen "Eclipse". Dessutom är jag irriterad på Edward (go Jacob!), mer och mer för var gång jag ser hans svåra, bekymrade lyte på en filmplansch.

Tack och lov för folk som gör parodier! Och skam på att de gör en så dålig en! Tittade på trailern till parodifilmen "Vampires sucks" och den var pinsamt stapplande och fantasilös i skämten. Om man skulle ta och göra en egen?

Jag är så trött att ögonen faller ihop. Men ändå måste jag titta igenom gamla blogginlägg. Vad mycket som har hänt på ett år, och ändå har det gått så snabbt!

Förra sommaren hade jag ingen aning om vad jag skulle göra. Jag har visserligen fortfarande inte så mycket till aning, men en större aning i alla fall. Jag vet vad jag ska plugga i höst, fastän jag lagt flyttplanerna på hyllan. Men när jag förstod att det var här jag ville stanna, då var det så enkelt att komma på en bra lösning. Och så läser jag det här inlägget, som jag skrev förra sommaren. Inlägget är väl inte så viktigt i nuläget sånär som på slutorden:

Förtröstan till och tron på att det nog blir som det ska, och du ska bara följa den väg som bereds för dig, följa ditt hjärta och greppa tag i de tillfällen som bjuds. Och fortsätta att bli inspirerad.
   Det är nog då det blir som allra, allra bäst.

Det är det jag har gjort. Hela detta året. Litet förra året också. Ibland behöver man bara flyta med hamna där man hamnar (men man får inte glömma att man ibland får ta några simtag själv för att få fart och hamna i någon riktning alls).