någon gång idag, inte alls imorgon.

Just nu är jag så frustrerad, så uttråkad, oinspirerad och inspirerad på samma gång. Som att jag står och stampar, som att jag vill någonstans men vet inte vart. Frustrerad över att kreativiteten finns där och bubblar, kokar nästan över. Men locket ligger på så det rinner liksom aldrig över.
 
Hercules by Gustave Moureau
 
Ofelia by John Everett Millais

sandra, du var bättre förr.

Vad var det som hände Sandra? 
 
Du brukade vara så engagerad, som du brann för frågor, smått som stort. Hjärtat bultade och med knytnäven i luften begav du dig ut för att förändra världen. Du ville tala passionerat och debattera hetlevrat. Kinderna glödde och du reste land och rike runt för att påverka (nåja, nästan i alla fall).
 
Nu orkar du inte längre. Glöden i hjärtat har fallnat. Du brinner fortfarande för viktiga frågor och vid vissa tillfällen flammar elden upp nästan precis som som förr. Men i slutet av varje diskussion dämpas lågan ganska fort, som att någon hällt en hink vatten på den. Det är den där känslan av makt- och orkeslöshet som tagit över och mjukat upp dina organ. "Vad är det för mening?" tänker du och koncentrerar dig på något annat roligt, som cirkusränder istället. Du önskar att du kunde engagera dig igen. Men det är något som hindrar. Kanske inte något som försvunnit, men något som begravts under en massa annat.
 
Istället står du med armarna i kors och den där knytnäven har du nästan klämt i armhålan.
 
Vad jag önskar att jag orkade brinna sådär igen.

ur instagram-arkivet och en söndag.

 
 
Idag vart jag lite nere utan anledning, så vi gick och köpte en stringhylla som plåster på såren. Vi har pratat om att köpa en länge, men nu fick det liksom bara bli av. Vet inte riktigt vad vi ska sätta där än, men lite foton och två av mina favoritböcker hamnade där sålänge.
 
Sen är jag också sjukt glad över min världskarte- klocka som jag köptet på Asos i förra veckan. Alltså, hela världen på min handled, hur fint? Nåja, inte Amerika, men ändå.
 
Annars idag så försöker jag skriva på textuppgiften som ska vara inne imorgon, eftersom jag jobbar måste den vara klar ikväll. Ska skriva typ en sida till men får inget flow och är inte nöjd. Men det gör inget antar jag, det är ju därför jag är där - för att jag inte är nöjd med mina texter.
 
Tjingeling så länge!

söndagslistan.

Listan är hittad hos en av mina favoritbloggar, Emily Dahl. 
 
Hur länge har du bloggat? Jah började våren 2006, när Ebba von Sydow började ge en massa bloggtips i Veckorevyn.

Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv började blogga? Hade nog ingen bild alls. Jag läste nog inte ens någon blogg innan jag själv började.

IMGP0014

 Ville starta som modeblogg,  tyvärr har jag inte kvar mina allra första outfits. Vägrade visa ansiktet.

Vilken var den första blogg du förälskade dig i? Den första bloggen jag började följa och som jag älskade var Hanna Fridéns Francineska- blogg. Tyckte att hon såg ut som Audrey Hepburn och hon var så öppen, lite arg och väldigt rolig. Men ganska snabbt kom nästa förälskelse som var Underbaraclara.

Vad känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem? Jag hade så många olika bloggar i början. Min första "riktiga" blogg finns inte kvar så jag kan inte läsa inläggen där, vilket jag tycker är oerhört synd. De andra spridda inläggen tycker jag är lite söta, och lite cluless kanske.

Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare? Det är en fem-sex stycken som jag gärna läser dagligen, sen ett gäng bloggar som jag klickar in mig på när andan faller på. 

IMG_0960
IMG_1772

Blev med tiden mer fokuserad på mat och inredning.

Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar? Det är nog en salig blandning av allting. Det är väl en jag läser som enbart är dagboksblogg, de andra är liksom båda två. 

Nämn en bloggare som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om. Den här var svår. I de flesta bloggar jag gillar kan jag se lite av mig själv i författaren. Kan inte komma på någon med någon tillräckligt bra motivering.

Nämn en bloggare som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om. Underbaraclara. Hennes utveckling har liksom följ min, eller tvärtom, under de här åren. Men hon är också en romantiker som gillar gamla saker, bakning och prickiga kjolar, samtidigt som hon är en kapabel kvinna med starka åsikter om samhället. 

Vad tycker dina närmaste om att du bloggar? Inte så mycket tror jag, kanske att det är kul. Jag har ju ingen stor blogg att tycka till om.

IMG_2131

Bloggandet blev roligare när jag skaffade en bättre kamera och började experimentera med bildredigering.

Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg? Det hoppas jag! Fick kommentaren häromdagen att det under åren varit så att allt verkar vara så bra i bloggen även om mina vänner vet att jag egentligen mått dåligt, men det beror ju också på att jag inte vill dela alla mina sorger här. Det är nog det enda som sagts om ämnet.

Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden? Nu är jag lite mer privat än jag brukade vara tror jag, just nu känns det som att jag vill hålla gränserna tätt kring privatlivet. 

Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför. Det är just det, privata saker som har med vad som händer i familjen och i relationer. Det är för nära och det är inte så kul för dem det handlar om att läsa. Och elaka saker om folk.

I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du? Klart man vill ha bekräftelse, men med tanke på hur lite jag bloggar så är ju inte den driften så stark. Mittemellan.

Tror du att en kan lära känna en person genom att läsa hens blogg? Ja, en del av personen i alla fall.

Har du träffat folk irl efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? Nej.

IMG_2426red

Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga? Ja, om man skriver väldigt destruktivt och väldigt nära om hur dåligt man mår eller snackar skit om folk, direkt eller indirekt. 

Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Har nog aldrig fått någon elak kommentar, har en alldeles för liten blogg för att folk ska orka bry sig ;)

Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar? Nej, inte vad jag kan minnas.

IMG_2171

Mest har jag bloggat om studenttiden i Lund ♥

Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig? En nackdel som gör att jag inte uppdaterar så ofta är att det är tidskrävande, om man vill ha fina och genomtänkta inlägg. Jag jobbar heltid och försöker träna, umgås med både vänner och sambo samt ägna mig åt andra intressen, det är svårt att få tiden att räcka till. Hade gärna tagit upp bloggandet på allvar igen.

Tror du att du fortfarande bloggar om två år? Man vet aldrig, men förhoppningsvis. Det är kul att ha att se tillbaka på!


ty julen är här (jamen snart).

 
 
Tiden tickar förbi som aldrig förr. Nu har vi nått mitten av november och Eloise är redan fyra dagar gammal.
Jag gav mig själv en glad chock genom att komma på att om mindre än två veckor får man dra fram julpyntet från vinden!
 
Förra året längtade jag inte ett dugg till jul, fick typ ångest av att bara tänka på det. Men nu längtar jag. Jag längtar efter att få mysa till det ordentligt med julens varma färger och mönster, samtidigt som lägenheten fylls av julmusik och doft av saffran och kryddnejlika. Att smutta på varm choklad i soffan tillsammans med min underbara sambo och julbaka med min syster, och som en grande finale, att få mysgosa med den där docksöta bebisen hela julafton!
 
 
 

reflektioner.

Hej därute!
Jag tar en kort paus i mitt maratonpluggande (denna veckan är det biblioteket 9-19 som gäller så att jag kan vara ledig i helgen) för att skriva och reflektera lite. Tänka sig, jag saknar bloggandet och med sol, värme och blomster på vårträden kom också lusten tillbaka efter en lång vinterdvala.

Nu är jag i vad som känns som en stor omvandling i mitt liv. Kandidatexamen och sen se om jag hittar något kulturjobb, någon kulturlägenhet och allt det där. Tidvis känner jag mig ganska nedslagen. Det är en tuff bransch och jag har ingen som helst lust att läsa något masterprogram i två år till. Jag vill ut i arbetslivet. Speciellt nedslagen blir jag efter kvällar som igår, när jag fick väldigt dåliga nyheter och såg hela nästkommande del av år 2012 helt i svart.

Men idag har jag gjort lemonad av dessa citroner. Känner mig hoppfull inför framtiden och som min egen lyckas smed. Jag känner mig peppad att göra det jag vill och tycker är allra roligast. Och den dåliga nyheten som jag fick igår gjorde jag om till något bra som jag ser framemot idag.

Tänk vad vänskap och vitamin D kan göra!

vuxenlivets vedermödor.

Någon snubbe ringde mig häromdagen och skällde på mig för att jag inte gjort något aktivt pensionsval. "Du betalar tusen kronor om året för att förlora en massa pengar eftersom dina pensionspengar hamnar där och där". Vilket påminde mig om ett brev jag fick hem på samma tema för någon månad sedan, säkert från samma företag.

Vuxenproblem nummer 268: Hur tusan får man veta vilket pensionssparande som är bäst och hur gör man?

summer wine

A love story (länk till en ny lista på spotify)


slutet av en era eller om att vara stark när man är som svagast

I fredags tog vi, jag och Sanna, oss till Malmö för att ta avsked av The Ark. När bandet gick på satte vi oss i en gondol på pariserhjulet och fick en alldeles ljuvlig utsikt. På scenen stod mitt absoluta favoritband och över hela torget och långt ut på sidogatorna stod hur mycket folk som helst. Alldeles stilla, inget myller.
-
The Ark och jag blev bekanta när jag var 13 år, första året som tonåring, första året på högstadiet, sista året i Knislinge. De har liksom alltid varit med och släppt en bra skiva då och då, exalterat mig med nya fantastiska singlar. Men nu är det slut. Jag har sett dem spela två gånger förut och nu har jag sett dem för sista gången. Som slutet av en era. För The Arks sista Malmöspelning representerar många olika avslut för mig just nu, som till exempel slutet på sommaren eller slutet på mitt och Sannas härjande i Lund tillsammans. Just nu tycker jag att alla de förändringar som sker i mitt liv är förändringar till det som är litet sämre och jag gillar det inte alls. Kanske får man se det som något positivt (förändring förnöjer heter det väl?) men just när man är mitt i det är det svårt att se just vad det är som förnöjer. Men istället för att sitta och vänta på det har jag bestämt mig för att försöka lyfta situationen så högt som jag bara kan. Ibland ser man bara inte skogen för alla träd.
-
Och vet ni? The Ark avslutade majestätiskt.

om en svacka

Det har alltid varit orättvist. Det värsta jag vet. Orättvisa.
Har du upplevt det ofta vet du hur det känns. Du måste sätta locket på dina känslor, kväva den stora lilla rösten på insidan som vill skrika i örat på alla som inte fattar. "Det är fel, det är orättvist, det är inte rätt och varför fattar du inte det?".
-
När du var liten handlade det om lika läsk i glaset. Varevigaste droppe skulle stämma, det skulle vara exakt lika. För när man är en vanlig åttaåring så känns läsk som något av det viktigaste i världen eftersom man inte får det så ofta och eftersom det är gott. När man är tjugofyra kan det kvitta. Jag kan köpa läsk när jag vill och dricka upp allt också.
-
Orättvist är det när du känner att du har gjort dig förtjänt av något som du inte får. Någon annan kanske får äran för ett arbete som du lagt ner tusen vakna nattimmar på. Vad det än är så känns det inte rätt, är du inte värd mer för all möda du lagt ner på vad-det-nu-kan-vara.
-
Som vuxen kan du inte göra som när du var barn och fick mindre läsk. Du får inte skrika, gråta, du får inte ens säga att det är orättvist. Du ska vara tyst och ärbart acceptera. Livet är orättvist. Life's a bitch and then you die.
-
Ja. Just nu tycker jag att livet är så orättvist på många sätt och vis. Det har liksom vänt sig emot mig och jag försöker signalera åt det att titta åt mitt håll och lyssna på vad jag har att säga. Fast det fortsätter att gå. Jag står kvar med armarna längs sidorna och undrar varför det blivit så fel. Och jag får inte skrika. Jag får. Absolut inte. Skrika.

If you see her in your dreams, make sure you never ever scream...

Jag har börjat drömma så mörkt och märkligt. Det är liksom mardrömmar, fast inte så intensiva som mardrömmar kan vara, när man vaknar livrädd med bultande hjärta.  Nu vaknar jag snarare och känner ett slags obehag. Häromnatten till exempel drömde jag om en slags Chucky-figur som högg sönder någons ben när han steg upp mitt i natten. Bara en sån sak. Onda dockor.

denna dagen, ett liv

På mitt träningskort kunde jag se att det var precis på pricken en månad sedan jag tränade sist. Min träningspepp grumlades något vid upptäckten av detta faktum. Ställde mig ändå på löpbandet (för första gången) och var femton minuter senare stolt över den prestationen.
-
Nu sitter jag i min lägenhet som är mörk fastän persiennerna är uppdragna. Mitt på blanka dagen. Snart ska jag in i duschen, klockan 13.00 pratar Underbaraclara på P1. Det lyssnar jag på medan jag sminkar mig. Sedan åker jag ensam till Nova för att shoppa upp det lilla jag fick denna månaden. Det låter som en ganska trevlig dag men den är fruktansvärt tung. Har svårt att andas.

lugnet

Idag var första dagen på över en vecka som jag spenderade hemma ensam. Utan att just prata med någon (förutom min pojkvän som ringde på morgonen) har jag fixat, städat, tvättat och tagit hand om mig själv massor. Det har känts väldigt meditativt och nästan som jag varit ute på mitt eget lantställe. Det är nämligen så att jag bor i ett studentområde och de flesta har åkt hem över sommaren, vilket innebär att här är väldigt tyst och ensamt. Jag älskar att ha folk omkring mig och prata, umgås och utföra ärenden men det känns skönt att veta att jag ju inte alls är rädd för att umgås med mig själv. Idag har jag verkligen njutit av ensamheten och lugnet.

att kasta sig ut och glömma fötterna bakom sig

När jag gör misstaget att knappa in www.lonestatistik.se i adressfältet på datorn lämnar jag för en stund den trygga värld som varit min i tre och ett halvt år. Det är som att smyga sig fram på framtiden och försiktigt kika fram genom att lyfta på det tunga draperi som skiljer oss åt, bara för att få en ledtråd om hur det kommer att bli.
-
Min trygga värld just nu är en värld där jag får låna pengar av CSN för att bedriva studier, där jag bor i en lägenhet som för en billig peng uthyrs till studenter och jag behöver inte skriva CV:n eller personliga brev för att bli antagen och få låna pengar för ännu en termin. Det är inte alls vad jag drömmer om, jag vill gärna bort härifrån- på ett sätt.
-
Framtiden är en värld där lånade pengar ska lämnas tillbaka på något sätt, där jag ska försörja mig hederligt genom att arbeta och där jag måste sälja mig själv för att få jobb och leta själv för att få en bra lägenhet. I konkurrens med hundratals, tusentals andra. Mitt val av yrkesområde är inte något som kommer att betala bra för sig. Om jag ens får jobb. Det finns redan för många kulturarbetare. Alla extrajobb jag någonsin fått hittills har varit genom nära kontakter. Nu måste jag själv söka och hoppas på min vinnande personlighet (för inte är mitt CV något att applådera högt för). Så får jag en klump i bröstet. Inte så mycket för mitt val av yrkesområde egentligen, nej, mer för mitt spretiga val av humanistiska kurser. Lunds Universitet erbjuder inga humanistiska program. Man får själv plocka ihop till sin kandidatexamen. Men om man inte visste från början? Om man bara tog något som verkade kul i två och ett halvt år och sen sitter på sin kammare med ett bagage fullt med kurser av alla möjliga slag, när jag egentligen hade kunnat ordna en fin examen med relevanta kurser (... ok, jag tror ni förstår att detta är upprörande).
-
Nej, vad jag egentligen ville säga är att det är läskigt. Sjukt läskigt. Hur vet jag hur framtiden blir? Kommer jag trots flera år på universitetet få en alldeles fasligt låg lön, som inte lämnar många slantar på sparkontot när den årliga studieskulden betalats av? Kärnan i det här inlägget är: vad ska det bli av mig?

morgonens ljuva ljud

Vad det är ljuvt att vakna med en tunn gardin fladdrande i ett öppet fönster och med spröd fågelsång som strömmar in. Tråkigt att min morgon inte såg ut riktigt så. Stora svarta kråkor har tagit över Kämnärsrätten och jag vaknade av att de kraxade hest och högt i en alldeles osynkroniserad kör. När sopbilen sedan kom lät det som ett gäng trumpetande elefanter härutanför.
-
Med detta vill jag också uppmana eventuellt folk som bor häruppe att slänga sitt skräp i sopcontainrarna istället för utanför så att snorkråkorna försvinner!

could I ever be sane again?

Ibland känns det tungt att inte riktigt veta vart man är på väg. Därför känns det bra att jag nu stämt av med mig själv lite och lagt upp en plan för att gå vidare. Det känns som att jag har lite större koll nu på vad jag behöver göra för att nå dit jag vill.
-
På min "Jag vill"- lista står nu saker som att kyssas i sommarregnet och att inte bara tänka på sakerna jag vill. Det kan tyckas vara en oviktig plan, den att kyssas i sommarregnet. Men jag tycker att den är en av de viktigare. För tänk vad pigg och glad man bli när jag man kan fylla hjärtat med sådant! Det gynnar många andra aspekter av livet.

längtan till landet

Det är så mycket jag önskar, så mycket jag drömmer om. Men på samma sätt som när man under stor press bara sätter sig ner, helt dumbstruck så vet jag inte var jag ska börja eller hur jag ska komma igång. Jag vill så mycket men tiden och resurserna räcker inte till. Annat som är onödigt tar istället upp den tiden. Sånt som jag inte behöver göra men som är bekvämast. Ni vet. Som när man sätter sig i soffan och vet att man måste städa i röran - det svåra är inte att städa, det svåra är att börja städa. Och på sista tiden har jag överbelamrats med intryck, jag vet inte vart jag ska göra av allt. Det snurrar i hjärnan.
-
Det är verkligen alla tiders att jag ska resa iväg ut till ingenstans i veckan. Bort från allt överflödigt, från allt som är vardag och teknik.

bikinis och kultursidorna

Bilder från Gina Tricots hemsida

Nu är ju detta inte främst en stilblogg. De ambitionerna lade jag på hyllan efter flera år på en annan blogg. Men jag måste bara visa vad jag fann - min drömbikini! Jag har letat efter något som känns lite retro men ändå lite modernt i en bra färg e voilá! En sandrini (Sandra-bikini)! Klart slut för shopping den här gången. Längtan bort från studieinkomsten är ordentligt påtaglig.
-
På tal om stilbloggar läste jag idag en krönika på Aftonbladets kultursidor och modebloggen och dagens ideal, nämligen den blåsta it-tjejen som bär och äger de senaste statusprylarna (läs här). Många intressanta ord, bland annat "Vänsterns nederlag i kampen om tidsandan märks väl aldrig så tydligt som i de ord som ska beskriva vårt samhälle – det är entreprenör och egoboost, inte ”Kärlek och Uppror”, som kännetecknar de yngre generationerna." Kanske något krasst (speciellt om man läser vidare om krönikörens orerande om min generations förfall) men ändå tänkvärt på något vis. Kanske inte så svart och vitt men ändå lite mörkgrått. Fast blåsta vet jag inte om vi är. Lyckas man måste man väl ändå ha en hel del fungerande hjärnceller.



slöseri med papper

När jag sitter och scrollar genom bloggar och bilder som är flera månader gamla känns det som att inget annat har varit mer än vår. Visst har väl träden knoppats i tusen år nu, visst har blommorna doftat i rabatterna vid den gemensamma parkeringen i minst hundramiljoner timmar på raken? Utan uppehåll? Jag minns inte ens hur det är att frysa. Trots att det var det enda jag gjorde mellan november och mars ungefär. Våren är livet och det är så enkelt att förtränga allt det andra när hon smeker mina vinterbleka kinder med ljuvliga löften.
Och i min brevlåda ligger lokal- och medlemstidningar sedan flera veckor tillbaka. Jag orkar aldrig ta in dem för jag slänger dem ändå bara direkt. Då tar jag hellre en hel hög samtidigt och slänger direkt i områdets pappersinsamling. Miljöpartiets ideologi rimmar illa med de dubbla medlemstidningar och utskick som kommer minst en gång i veckan. Det är 104 kuvert och kanske 24 tidningar varje år bara på mig. Jag läser aldrig ett ord.
Ska nog ta och skriva en lapp och be brevbäraren att inte ge mig fler gratistidningar. Det är slöseri med papper.

en sannerligen delad smak

Vi går på Ikea och min pojkvän stönar åt mina utrop. Han misstänker väl vad det gäller. Jag pekar glatt mot ett påslakanset - ett blommönstrat. Och där är ett med gräddvit bakgrund. Och ett med stora rosa blommor. "Nej, inga blommor!". Som tur är shoppar vi inte till något gemensamt boende utan egentligen till hans eget. Där ska det inte finnas en blomma, inte en rand, en ruta eller en prick, säger han. Förutom på duschdraperiet. "Det finns enfärgade duschdraperier", påpekar jag. Han deklarerar att då ska det också vara enfärgat. Själv tittar jag vidare på ett fåtöljöverdrag med kvistar och fåglar på.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0