1900- talet. Vi har kommit till den moderna konsten. En konst som jag faktiskt tycker är direkt skitlöjlig.
På föreläsningen idag pratade vi om Bauhaus, och inkörsporten till det och efterverkningarna av det. Vi snackar om konstnär 1 och konstnär 2 som blir ovänner, eftersom konstnär två använder färger utöver primärfärgerna, och konstnär 1 tycker att världen är bara primärfärger och man får a b s o l u t inte måla med något annat än primärfärger. Och icke-färgerna svart och vitt. Besserwissrar.

Allteftersom jag läser i världens mest invecklade bok på engelska om konsten efter 40- talet, så inser jag att ok, konstnärerna har ganska intelligenta tankar bakom sina verk, som mest verkar vara ihopkluddade av dagisbarn.
Men jag personligen förstår inte tanken med att göra utställningar med skrotkonst (inte konst som är skrot, utan faktisk junk art), och sen tycka att man är skitkonstnärlig.  Jag förstår det inte. Andra får gärna tycka att det är fint, det är jag som inte kan ta till mig det.
Det är inte my piece of cake.
Kanske skräms jag av modernitet (om jag nu skulle försöka psykoanalysera mig själv) och vill hålla mig till det klassiska, traditionella och hemtrevliga.

Skitsamma. Det är surtråkigt i alla fall, och den här tentan kommer att gå åt fanders eftersom all tid jag trodde att jag hade till att läsa på de föreläsningar jag missar, den tid försvann alldeles obarmhärtigt från mina händer av "högre makter".
Skitvecka. Skithelg. Skitkonst.
Hoppas att Thailand blir bra.

Nu vet jag i alla fall vad jag INTE ska bli: konstvetare.
Finns det inget mellanting mellan humaniora och något mer konkret? I så fall vill jag läsa det.