I september började jag som bekant plugga igen. Det är stressigt med en master men miljöombytet har gjort gott. Det känns som att jag var på väg i hög fart mot den där himla väggen, tvärbromsade och fick en whiplash-skada. När läkaren i somras sa att jag var nära väggen tänkte jag att det var en överdrift, jag var ju bara lite trött. Sista semesterveckan i augusti började dock helvetet. Och nu är jag här. Minsta tillstymmelse av stress tar sig tunga fysiska uttryck, men vi ska inte tala om hur det har varit tidigare i höst. Det läskiga med den här skiten är att den smyger sig på en utan att ens knacka på. Plötsligt var allt bara där, allt på en gång.

Den viktigaste jag lärt mig av allt detta är att ta allting som det kommer. Det jag har framför mig försöker jag arbeta med utan att tänka på allt som ska hinnas imorgon. ”Vari ligger logiken att oroa sig och stressa för någonting som inte hänt än?” sa min terapeut till mig en av de första tillfällena i min stress-KBT, och det rådet vill jag ge er andra. Ta hand om er och se till att leva i nuet, inte i framtiden! Jag är 26 år gammal, det är alldeles för ungt för att nästan gå in i väggen!