Min favoritkrönikör i lokaltidningen idag skrev om syskonbråk. Och det är visst som jag alltid har sagt:
jag och min syster har alltid bråkat ofantligt mycket, bråkat om allt som går att bråka om och lite till. Vi är envisa som getter bägge två. Men mamma och pappa har alltid, alltid lagt sig, skällt på oss för att vi bråkar, straffat oss med exempelvis indragna Lisebergs-resor och så vidare och så vidare
   Jag har alltid sagt att de ska låta oss vara, låta oss bråka klart och reda ut det själva, för vi har aldrig eller hemskt sällan gått till handgripligheter. Men icke att de har, de har tagit på sig att avsluta bråken åt oss. Men tydligen är det en viktig del i barns utveckling att bråka med syskon, bråka färdigt och reda ut allting själva. För efter lite skrik brukar man komma fram till en kompromiss. Föräldrarna måste kanske ha tålamod ibland och vänta ut det bara.