Åkte hemifrån vid tjugo i tio imorse för att masa mig till jobbet och blev nästan lite tårig när jag stängde av bröllopsupptakten. Där, bakom kassaapparaten, sitter jag och lyssnar på de 95 procenten av kunderna som vida brett gapar att de skiter väl i det jäkla kungabröllopet. Jag, som nästan inte ville något hellre än att få se åtminstone själva vigseln live.

Men tack gode Gud för SVT Play! Hann inte mer än hem förrän jag slog upp laptopen och knappade och tryckte för att komma rätt. Nu är jag lugn i själen för nu har jag äntligen sett bröllopet. Phew. Gudomligt vackert! Jag dog nästan lite, så fint var det!

EDIT

Nu har jag läst och tittat och förkovrat mig lite i dagens bröllopshändelser. Det blir så varmt inom mig när hela det svenska folket samlas och hurrar för att hylla kärleken. Och kärlek är det, det ser man i de förstulna kyssarna, blickarna och gesterna som Victoria och Daniel ger varandra.

Bild

Lagom till det mörknade igår slog vi på en skräckfilm som jag velat se sedan jag hittade den för tre dagar sedan. "The Changeling", psykologisk skräck från 1980.

Filmen handlar om John Russell, en sörjande far som hyr ett gammalt hus som varit obebott de senaste tolv åren. Allt ter sig lugnt, i det närmaste perfekt. Men vad som startar med högljudda och rytmiska bankningar klockan sex varje morgon slutar i ett grävande i livsöden som för längesedan borde ha kommit till ro. Efter att ha spelat in en seans som hålls för att lösa gåtan med husets osaliga ande tillblottaläggs inte bara en fruktansvärd sanning, utan även de dödas krafter i huset.

Det är morgonen efter nu och jag ryser fortfarande när jag tänker på gamla rullstolar och folk som kan tänkas sitta i dem. Det är ett bra betyg för en skräckfilm: den är mörk, mystisk, krypande och hemsk. Har du inte blivit ordentligt uppskrämd på ett tag så borde du se den.

Min syster minns sin bal från förra året i sin blogg. Hennes ord om "blek som ett spöke" och "inte nöjd med hyrklänningen" påminner mig om min egen bal.

Dagen efter studenten. Upp tidigt för att ta sig till hårfrisörskan och fixa balfrisyren, som trots de dyra pengarna inte alls blir som man tänkt sig (tänk Keira Knightleys balfrisyr i "Stolthet och fördom"). Huvudet dunkade efter studentdagens champagne, vin och snapsar. Halsen grät efter timmar av sång och skrik när vi cruisade runt staden. Skoskav. 30 graders hetta adderat med flera lager underkjolar. Nej, hade jag fått välja kläder och frisyr igen så hade jag gjort det. Jag hade även tagit med mig ett gäng Alvedon i balväskan. Men själva balen blev bra ändå: vi pratade och hade trevligt en sista gång med klassen, dansade valser och mindre balaktiga danser nere på nattklubben, vi åt korv med bröd ute på torget i våra fina stassar. Vi njöt av solen i den öppna bilen på vägen dit och sög åt oss all uppmärksamhet vi fick när vi nätt trippade på den röda mattan in på hotellet.

Balen var helt ok, trots min turkosa klänning (som jag trots allt själv hade valt)

Sommarlovets första frukost ackompanjerad av en låt som betyder hemskt mycket för mig. Jag blir nästan lite känslosam.