Den okända doldisen, som jag har missat samtal från hela veckan, har äntligen gett sig till känna. Sanna hade rätt: det var SVT igen!
Tro nu inte att jag är en hett eftertraktad karaktär på SVT, så är inte fallet. Den här gången var det en annan sak jag anmälde mig till med brinnande hjärta och själ i julas, inspirerad av semesterns jag-kan-göra-vad-jag-vill- känsla.
Anmälan skickades in, sångprov bifogades och sedan har det väntats och väntats. Tills alldeles försent för relativt billiga tågbiljetter till Stockholm.
"Vi skulle bara vilja bekräfta ditt deltagande".
Nej. Jag kommer inte.

Är det för att resan är för dyr? För att jag tappat tron på mig själv? Rädsla? Eller har jag återgått i de där bekväma gängorna som liksom önskar en massa men inte gör något åt det? Jag SKULLE ju i princip faktiskt ha råd. Tid har jag också. Och är jag egentligen så rädd?
Jag tror att jag är lat. Och nu har jag dåligt samvete- sviker jag mig själv, sviker jag det önskan jag formulerade för mig själv inför mitt framtida liv?
Usch, det här känns inte bra.