Sanna och jag träffades som femåringar på en stor sten utanför våra hus. Vi bodde på samma gata och trots gemensamma kompisar hade vi aldrig setts. Hon stod förvånat nedanför den stora stenen och tittade på mig när jag lekte när jag upptäckte henne. Så fick hon vara med och sedan den dagen har jag räknat henne som min bästa vän.

Sex år gammal flyttade jag ifrån henne och vi höll kontakten genom väldigt sporadisk brevkorrespondens. När hon var 10 hade hon inte tid att skriva eftersom, som hon själv sa, hennes liv var kaos. När jag var 13 skrev jag ett brev till henne och berättade att jag skulle flytta tillbaka till Hässleholm och gå i hennes klass. Sedan åttonde klass har hon funnits i mitt liv igen och vår vänskap har klarat många törnar men aldrig gått på grund. Förutom hennes avstickare till England när hon var au pair efter gymnasiet har vi inte varit långt ifrån varandra.

Vi har nästan alltid skitkul tillsammans och är väl vad man i vardagligt tal skulle kalla för radarpar. Vi kivas ganska mycket ibland men skrattar tillsammans lika ofta, om inte mer! Sanna är en person som jag vet alltid lyssnar och kommer med råd och stöd när jag behöver, och jag är inte rädd för att berätta för henne när jag tänker dumma och löjliga saker. Ofta tänker vi också exakt lika. Ett roligt exempel på det var när vi gick på bio med våra då respektive pojkvänner och satt en bit från varandra. Jag hade aldrig träffat hennes kille förut. När vi kom ut ur salongen började vi genast storskratta åt saker från filmen som "Den där katten, haha, katterna i Rom, haha" och ingen av killarna fattade någonting.

Tack för att du finns!♥