Igårkväll tränade jag för första gången på Gud-vet-hur-länge. Yoga.
Att släcka lamporna och ha en lugn stund i ljuset från dansande lågor och ljudet från ett meditativt piano var precis vad jag behövde. Plötligt, när jag stod uppochned och försökte koncentrera mig på andningen, så slog det mig hur mycket tankar som studsade runt i huvudet. Hur mycket tankar som studsat omkring i huvudet samtidigt under en lång tid. Att plötsligt försöka stilla dem var en enorm lättnad men också väldigt känslosamt.

Jag förstår egentligen inte hur jag lyckats stå ut med hamrandet och hoppandet i huvudet under en så lång tid. Utan organisation. Skola, jobb, nära och kära, planer om träning, middagar, fester, möten; papper, skolsaker, människor som vill ha saker från mig, människor som vill att jag ska göra saker, saker som jag tar på mig, dåligt samvete... ni förstår.

Nu hoppas jag att jag under våren kan lyckas ta det litet lugnare istället för att gå och känna det där ständiga magknipet, det som säger att det alltid finns något annat jag måste komma ihåg att göra eller tänka på. Ibland vore det bra att kunna stänga av hjärnan.