På väg hem från möten och fikor i måndags cyklade jag förbi den vackra ängen utanför IKDC (för er som är bekanta med Lund. Gräset stod högt, prästkragar och runda, mjukfluffiga maskrosor glittrade i allt det gröna. Varje vår cyklar jag samma väg. Varje år ser vi alla samma saker när världen prunkar igen efter vinterdvalan. Och tänk att fastän jag upplevt detta i tjugotre år så blir jag fortfarande lika mållös över hur vackert det är. Vi lever verkligen i världens vackraste konstverk!