ensam är stark?

Varför ska alltid allting vara så jäkla svårt?

Nej, så är det ju förstås inte. Ibland sitter man där på soffan bara, gosar upp bland blommigt mjuka kuddar och är barfota fastän det är vinter. Man är varm i hela kroppen, ända in på själen. Då tänker man att livet är bra enkelt ändå, allt löser sig, allt är fint, allt är bra.

Men så finns det dagar när det är tvärtom. Solen kan skina och fåglarna kvittra och ändå sitter man där och har precis köpt vårens första rosa tulpaner och så tänker man att allt är bara skit. Skit skit skit och mer skit är i antågande. Inget är bra, inget är roligt. Inte ens tulpanerna.

 

Det är ensamheten. Ensamheten är min värsta fiende. När jag var yngre var vi vänner. Jag sökte ofta upp den. Nu är det inte så, jag skyr den i det närmaste. Det är när vi umgås för länge utan förströelse som tankarna kommer, tankarna som egentligen är alldeles för jobbiga för att tänkas men som ändå måste tänkas någon gång. Om framtid, om ekonomi, om familjeliv och lycka. Det är när jag är ensam som jag måste ta itu med det. Det är för att jag så sällan är ensam som jag tänker dessa tankar på fel sätt. Alltid slår jag bort deras irriterande flugsurr innan jag ens blivit tillfreds med dem. Jag vill ventilera dem, få hjälp att lugna dem. För varför ska man klara av dem ensam när man kan få stöd och tröst av nära och kära?

Det är när jag måste vara ensam som allting känns så jäkla svårt.

 


Det ni säger

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0