Det är en ljus, ljummen sommarkväll. När jag i långsam takt cyklar upp mot Norra Fäladen är det två saker som slår emot mig. Det ena är den ljuvliga doften av äng och jasmin. Lyckan sväller i kroppen. Det andra är att detta förmodligen är sista gången jag cyklar den här vägen, precis som jag för fyra år sedan cyklade den för första gången. Då visste jag ingenting om vad mina kommande år i Lund skulle föra med sig. 

 

Och med ens blir jag ganska sentimental.

 

Plötsligt ser jag skuggor från det förflutna, vandrande på samma vägar som jag nu cyklar på. Jag ser första studentfesten i Ladan för fyra år sedan, jag ser mig själv på väg hem tillsammans med vänner, jag ser ändlösa nattpromenader hem från nationer och studentfester vinter, vår, sommar, höst.

 

Under den senaste månaden har jag inte direkt tänkt på så mycket mer än praktiska flyttgöromål och på hur mycket jag ser fram emot den här flytten. För det gör jag. Först ikväll slog det mig att jag inte kommer vara här mer efter imorgon. Nu sover jag sista natten i min sköna säng i min lilla lägenhet (som numera bebos mestadels av lådor och kassar) och jag har faktiskt precis spenderat min sista kväll här utanför, sittandes på min gröna bänk i kvällsluften. Plötsligt omtumlad av alla minnen.

 

Jag vet, jag låter säkert sanslöst dramatisk. Men jag tycker att det känns lite dramatiskt.

Nu ska jag spendera natten åt att flyttstäda och packa det sista. 

 

Tack till alla som gjort min tid i Lund så fantastiskt speciell (för det har den onekligen varit). Jag är så glad för precis alla minnen som jag plockar med mig härifrån. Och speciellt kommer jag sakna världens bästa granne, Andreas, som varit världens bästa granne i alla väder.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Spelkvällar, bakning, fikor, middagar, julmys... tack för underbara 4 år, Kämnärsrätten!