Klibbigt. Högsommarvärmen får låren att klistra fast mot korgstolen under mig, när jag reser mig känns det som att jag sliter bort all hud. Det är sommar och jag är lycklig. Vår och sommar, det är då jag lever upp och blommar ut.

Med alla lyckodepåer fyllda med solenergi börjar jag i hemlighet längta till hösten. Fina koftor, mustiga vinröda färger och en legitim anledning att bära svart. Romantiserar bilden av att traska runt i regnrusk och gyllene löv med nya kängor. Hösten ska bli så härlig!

 

Sen har vi en dag i mitten av augusti. Det är sommar minst en halv månad till, men en riktigt höstig och regnig dag drar den där känslan över mig. Som ett grått gammalt fuktigt täcke. Det regnar, det är kallt. Jag vill inte gå ut, vill inte göra någonting egentligen. Just det, det är så här en regnruskig höst känns. Kall. Och grå.

 

Men låt oss försöka vara positiva. Fylla regniga dagar med kanelbullar, äppelkakor, vänner och filtar. Värmeljus, kramar och pussar, en anledning till ett filmmaraton och det fluffigaste täcket.