Det var en period, höstvintern 2009, som ensamheten höll sig i ett grepp som gjorde att det kändes som att jag skulle drunkna. Jag vet inte varför det var så just då, jag hade massor med fint folk omkring mig. Ändå kände jag mig ensam, övergiven.

 

Under den här perioden fann jag Sofia Karlsson version av "Flickan och kråkan", en låt av Michael Wiehe som inspirerades av målningen ovan av Oscar Cleve. En lugn och stillsam melodi och en text som gick in i en svart pil i hjärtat. Det var jag som var ett springande barn och det var mitt hopp som var en skadeskjuten kråka.

 

Fortfarande när jag hör den här låten, som jag tycker är så fruktansvärt fin, kan jag liksom ana känslan från den hösten, känslan av hopplös ensamhet. Såhär kände jag alltså, 22 år gammal, utan någon anledning som jag kan minnas nu. Sen åkte vi till Thailand, jag och min familj, och jag fick lapa sol och må bra. Och när vi kom hem igen så tror jag att denna ensamhet var borta.

 

Så mycket lite sol kan göra.