slutet av en era eller om att vara stark när man är som svagast

I fredags tog vi, jag och Sanna, oss till Malmö för att ta avsked av The Ark. När bandet gick på satte vi oss i en gondol på pariserhjulet och fick en alldeles ljuvlig utsikt. På scenen stod mitt absoluta favoritband och över hela torget och långt ut på sidogatorna stod hur mycket folk som helst. Alldeles stilla, inget myller.
-
The Ark och jag blev bekanta när jag var 13 år, första året som tonåring, första året på högstadiet, sista året i Knislinge. De har liksom alltid varit med och släppt en bra skiva då och då, exalterat mig med nya fantastiska singlar. Men nu är det slut. Jag har sett dem spela två gånger förut och nu har jag sett dem för sista gången. Som slutet av en era. För The Arks sista Malmöspelning representerar många olika avslut för mig just nu, som till exempel slutet på sommaren eller slutet på mitt och Sannas härjande i Lund tillsammans. Just nu tycker jag att alla de förändringar som sker i mitt liv är förändringar till det som är litet sämre och jag gillar det inte alls. Kanske får man se det som något positivt (förändring förnöjer heter det väl?) men just när man är mitt i det är det svårt att se just vad det är som förnöjer. Men istället för att sitta och vänta på det har jag bestämt mig för att försöka lyfta situationen så högt som jag bara kan. Ibland ser man bara inte skogen för alla träd.
-
Och vet ni? The Ark avslutade majestätiskt.

Det ni säger

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0