-

Min trygga värld just nu är en värld där jag får låna pengar av CSN för att bedriva studier, där jag bor i en lägenhet som för en billig peng uthyrs till studenter och jag behöver inte skriva CV:n eller personliga brev för att bli antagen och få låna pengar för ännu en termin. Det är inte alls vad jag drömmer om, jag vill gärna bort härifrån- på ett sätt.

-

Framtiden är en värld där lånade pengar ska lämnas tillbaka på något sätt, där jag ska försörja mig hederligt genom att arbeta och där jag måste sälja mig själv för att få jobb och leta själv för att få en bra lägenhet. I konkurrens med hundratals, tusentals andra. Mitt val av yrkesområde är inte något som kommer att betala bra för sig. Om jag ens får jobb. Det finns redan för många kulturarbetare. Alla extrajobb jag någonsin fått hittills har varit genom nära kontakter. Nu måste jag själv söka och hoppas på min vinnande personlighet (för inte är mitt CV något att applådera högt för). Så får jag en klump i bröstet. Inte så mycket för mitt val av yrkesområde egentligen, nej, mer för mitt spretiga val av humanistiska kurser. Lunds Universitet erbjuder inga humanistiska program. Man får själv plocka ihop till sin kandidatexamen. Men om man inte visste från början? Om man bara tog något som verkade kul i två och ett halvt år och sen sitter på sin kammare med ett bagage fullt med kurser av alla möjliga slag, när jag egentligen hade kunnat ordna en fin examen med relevanta kurser (... ok, jag tror ni förstår att detta är upprörande).

-

Nej, vad jag egentligen ville säga är att det är läskigt. Sjukt läskigt. Hur vet jag hur framtiden blir? Kommer jag trots flera år på universitetet få en alldeles fasligt låg lön, som inte lämnar många slantar på sparkontot när den årliga studieskulden betalats av? Kärnan i det här inlägget är: vad ska det bli av mig?