Igår var en tung dag på flera sätt. En av anledningarna till detta var att nyheten om Kristian Gidlunds bortgång nådde oss. Det var väl ingen chock antar jag, men på något sätt har en ändå haft känslan av att det löser sig och att han kommer att leva länge. Jag läste mycket om honom i våras i tidningen, i somras lyssnade jag på hans sommarprat. Det var fint, men om jag ska vara ärlig så ska en sådan som jag inte lyssna på sådana sommarprat. Jag börjar känna efter samma symtom och blir påmind om varför det inte lika gärna skulle kunna hända mig. Men det är väl det som är lite grejjen, att bli påmind om att livet är ganska skört. Jag började i alla fall kika in på hans blogg, men när jag väl började göra det hade Kristians penna redan börjat röra sig långsammare. 

 

Jag kände inte Kristian, men hans historia har kommit mig, oss, så nära.

Vila i frid, Kristian Gidlund.