Och ja, det mest populära samtalsämnet i dessa dagar.
Det som kommer att stå i alla historieböcker om 80 år - hur svininfluensan kom likt Döden med sin lie och skördade liv. Eller något.
Jag har fått erbjudande om vaccin. Ehm. Vad anser ni? Ska man eller inte?
Själv känner jag inte. Men min mamma försöker med sin speciella propaganda, nämligen genom att berätta om att någon har dött och den människan var minsann fuuullt frisk. Men också 50 år.
Är jag nonchalant och dumdristig som tycker att jag är en vital och frisk ungdom och jag kan minsann bekämpa svinis? Har jag en alldeles för övermänsklig tro på mig själv?

Lämna gärna er åsikt för vidare publikation i kommentarsfältet! Anonym eller utfläkt med namn och adress och spretande ben - bara skriv!

I förra numret av Glamour hade en tjej i en insändare uttalat sig om en artikel om hemmafruns revival, som fanns i ännu ett nummer längre bak, där den moderna "hemmafrun" representerades av finaste Underbaraclara. Tjejen som nu skrev en arg insändare tyckte att bloggare som Underbaraclara idealiserade en förtryckt kvinnobild. Hon verkar tro att söta förkläden och intresse för cupcakes är lika med att stanna hemma och baka hela dagarna, och att man inte försöka skaffa sig en egen karriär. Och det finns många fler som har uttalat sig på liknande sätt om dylika bloggerskor.

För tydligen så har det blivit fult, i vissa feministiska kretsar, att tycka att det är kul att pyssla med pelargoner, baka cupcakes iförd blommigt förkläde, baka bröd från grunden, eller vad de nu har att anmärka på. 
Men då frågar jag mig, om det inte är mer förtryckande att berätta för kvinnor vad de får tycka och inte får tycka om? Är jag fångad i ett förlegat kvinnoideal för att jag har en garderob med förkläden? För att jag tycker om att baka bröd, cupcakes eller, för all del, laga ordentlig mat? För att jag gillar söta klänningar?
Om jag ska vara ärlig så förstår jag inte vari problemet ligger, för medan jag skriver inser jag hur löjligt detta låter. Det är ju inte ens ett hemmfruideal i ordets egentliga bemärkelse. Clara Lidström, also known as Underbaraclara har fina förklädern och söta klänningar och hon lägger upp recept på kakor som hon har bakat. Hon har också en karriär, och hon är feminist, hon låter sig inte trampas på och hon är nog en av de minst förtryckta kvinnor jag vet.

Bara för att man bär en blommig klänning och ett dito förkläde och bakar cupcakes eller har som mål i livet att bilda familj, så betyder inte det att man är en vän och näpen hemmafru som låter sig bossas runt.

Feminisim är himla bra. Men att vara feminist innebär inte nödvändigtvis att man har lust att vara chef, mecka med bilar eller vad det nu kan vara. Feminism står för kvinnans rättigheter, och vill kvinnor jobba på dagis och baka och sy, eller för den delen vara hemmafru de facto, då borde det vara hennes rättighet att också göra detta val.

Stod och packade upp cigaretter idag. Borde egentligen vägra sälja sådant skit, det är helt emot mina principer. Men gör jag det kan jag nog kyssa sommarpengarna ajöss. Så.
Man märker direkt vilka som röker. Jag ser folk som inte är så mycket äldre än mig själv. Alldeles grådaskiga i hyn slänger de ner några paket cigaretter till på disken. Eller äldre med alldeles gula naglar. Stinkande andedräkt, unken odör som omger kroppshyddan, harklingar, rökhosta, skrovlig rökarröst. Jag undrar, är det värt det? Varför vill man betala kanske 350:- i veckan (förutsatt att man röker ett paket om dagen av den sorten som kostar kring 50 kr) för att få stinka, ha hy som ett ovädersmoln, slemmiga halsar och jag vet inte vad? Det är 1.400:- i månaden.
16800:- på ett år. Det är pengar till en hel lyxresa!

Och här vill jag slänga in stående ovationer till de av mina älskade arbetskamrater som nu tagit steget att försöka sluta röka!
 

Nåväl. Mitt i uppackandet slog det mig att jag på något sätt hjälpa till i det arbete som A non smoking generation för. Så jag knappade mig in på hemsidan och läste, och har mejlat dem och undrat vad just jag kan göra för att hjälpa dem i sin vision.