För två veckor sedan fick jag veta att Miljöpartiet vill avskaffa livstidsstraffet, vilket väckte en inre debatt hos mig. Nu ikväll läser jag det här på aftonbladet.se - en dubbelmördare som frias efter 30 år i fängelset. Han är 72 år gammal, dömd för dubbelmord, och han berättar den hjärtenypande lilla historien om att nu vill han bara leva ett lugnt och fint pensionärsliv. Han ångrar sig och både han och kriminalvården hävdar att han blivit en bättre människa.

Räcker det alltid att man ångrar sig? Hans ånger ger inte två personers liv tillbaka. Ska livstidsstraffet avskaffas? Ska mördare frias efter 30 år och sen snyfta lite över att det tar hela tre år för dem att integreras i samhället? Snyfta och ångra.

Jag är kluven. Man kan växa som människa, val man gör är inte alltid de bästa och man är ung och dum. Ofta gör man dock inte så drastiska saker som att ta två människoliv. Det går inte att komma 30 år senare och ångra sig. Jag tror att min generella åsikt är att den sortens frihetsberövande berättigar att man själv blir frihetsberövad genom att sättas in i finkan på livstid. Hårdare straff kanske inte är någon lösning, men är inte läget annorlunda när det handlar om att straffas för mord?

Lämna gärna en liten kommentar och säg vad du tycker!

EDIT

Oisin Cantwell skriver, som kommentar till artikeln, att det är "mindre rimligt är att en över 70 år gammal man som suttit i nästan 30 år inte släpps direkt" och "galet att han inte släpps genast".

Jag tycker inte att det är synd om honom som får sitta tre år till. Inte ett dugg. Han har tagit två liv, jag är ledsen, men det är ett misstag som inte bara går att ångra. De människorna är för alltid borta, vad är då tre år för honom?