nu skulle jag inte säga nej till en fribiljett till himlen

Från och till tycker jag att Cosmopolitan är en ganska bra tidning. För några år sedan tänkte jag på mig själv som en, eller kanske en blivande, Cosmogirl. Håhå.
Fortfarande när jag är tjugotvå och mer självständig och mer såld på tidningar som Lantliv och Gods och gårdar, så kan det stå en del vettiga saker i det förstnämnda magasinet.
Men ett reportage i månadens nummer var ett av alla de reportage som irriterar mig och får mig att tycka att Cosmopolitans värderingar många gånger är mer än lovligt knasiga.
Reportaget om att spara in en timme om dagen.
När man står i en kö ska man planera vad man ska göra senare, man ska försöka duscha rekordsnabbt (och klocka för att slå sitt eget rekord). Det sista är visserligen bra ibland när man faktiskt har bråttom någonstans, men annars är jag ganska kritisk - vad hände med att leva i nuet? Att hela tiden leva i framtiden gör att man går miste om så mycket, och jag tror snarare att man förlorar mycket tid på detta, fastän man sparar.

För vilket låter behagligast? Att stå i kön och tänka att när jag kommer till jobbet ska jag faxa den där rapporten, prata med den kollegan, ringa det samtalet, etc. Eller att stå i kön och bara vara, betrakta, kanske kika på någon tidningsframsida, inte bara stressa fram till kassan eftersom jag måste rusa iväg till framtiden.

Mitt val hade definitivt varit alternativ två.
Visst finns det tillfällen då man kanske måste vara i framtiden och duscha på två röda utan att njuta av det varma och sköna vattnet, men jag tvivlar på att man måste spara den där timmen om dagen varje dag. Gör istället det du ska i lugn takt och var koncentrerad på det, det tror jag att man får ut så mycket mer av.

Det är ganska fint att vara vuxen. Komma och gå som man vill, äta vad man vill och när man vill, städa när man vill.

Men ibland saknar jag ändå att bara vara barn. Allt var så mjukt och gosigt då.
Mamma som brukade ta min syster i vagnen och mig i handen för att gå till biblioteket, där vi kunde spendera lång lång tid i lugn och ro, bläddra bland fina bilderböcker, sitta på den fina runda bänken på barnavdelningen med stjärnor, solar och månar i taket. Lyssna på ljudböcker i en fåtölj. Sedan gick vi på bibliotekscaféet, och jag valde alltid en chokladboll som var hemskt god men som jag aldrig orkade äta upp.

Eller när vi satt och tittade på barnprogrammen, och mamma kom med frukt till oss, eller när pappa gav oss fat med äppelskivor och socker och kanel att doppa dem i så att det smakade paj.
Känslan av att komma utifrån den kalla duschen i källaren och få sätta sig alldeles intill brasan och titta på kvällsprogrammen på Cartoon Network - Tom & Jerry, Top Cat, Familjen Jetson, Scooby Doo eller Familjen Flinta brukade gå om kvällarna.

Det var härligt att på sommaren bara springa rundor och leka med olika kompisar, alltid var någon ute som ville följa med på upptåg. Eller alltid vid den första snön, då alla kvarterets ungar kom ut nästan samtidigt och byggde snögubbar och hade snöbollskrig och åkte pulka i skolbacken. Det var likadant när veden kom. Inte för att vi hade vedkrig, men alla grannungar klättrade upp i vedhögen och tog ut veden på gatan och byggde hus och slott och ramper. Vi fick tillfälliga kojor när min familj högg ner tre stora ekar och grannen två små björkar, och i högarna kunde man krypa in och skapa små nästen.

Eller när pappa tog ut oss på långpromenader i skogen, vi gick och gick och lekte på vägen, ibland stannade vi till en stund på ett ställe och lekte och sprang rundor. Efteråt kom man in och värmde sig med fika. Lekte camping med Barbie- dockorna. Lekte att vi var fast på öar, och att hallen var havet och källaren en underhavsgrotta. Lät barnvakts- Stacey stjäla Super Cindy's magiska superhjältemantel, så att hon flög iväg, ner i djupahavgrottan och en tur upp i skorstenen, där hon som straff fick sot i håret som aldrig gick bort.

Jag är glad att jag hade en sådan fin barndom, även om det inte alltid var lät. Fast de bekymren man hade då var att någon sa att man hade tapp när man hoppade hage fastän man visst inte hade det, att mamma och pappa sa åt en att städa rummet eller att det var så svårt att förstå pluttifikationstabellen.
Nu består bekymren av att kunna betala räkningarna, klara skoluppgifterna så att man får bo kvar och inte får CSN- indraget, vart man ska bo sen och vad tusan man ska göra med sitt liv.
När man var tio var det så enkelt att säga: "Jag ska bli skådespelerska/sångerska/arkeolog/fotograf". Det är inte så enkelt som att bara "bli" längre.

Som novisch i Lund, för ett och ett halvt år sedan, låg jag verkligen inte på latsidan.
Jag och min vapendragare Tua deltog i alla novisch- events som anordnades av nationen och lite till, vi var medlemmar i arkeologiska institutionens studentförening, vilket bland annat innebar anordnande av pubkvällar och den stora fest som anordnades en gång per termin.
Vi var överallt och ingenstans och provade till och med på att söka till "Idol" när de besökte AF- borgen.

Nu är jag inne på min fjärde termin. Det känns som en helt annan person som var med om den där första, vilda terminen. Det blev liksom inget liknande sedan dess. Men just nu känner jag ett enormt sug att få vara med om något, gå på någon sittning, vara med i ett studentspex eller något annat. Vara mer studentig, mindre vuxen. Mycket mindre vuxen.
Att anmäla sig till den stora lundakarnevalen nästa år känns som en väldigt bra idé.

Men helt avskuren är jag ju för allsindar inte från den roliga delen av studentlivet, jag är ju faktiskt medlem i studentföreningen Credo.

blivande idoler

Vissa kvällar tycker jag det är riktigt fint att jobba, särskilt på söndagskvällar tycks folk tendera att ta sig lite tid att prata och skratta med kassörskan. Då är det inte alls farligt.

Särskilt fina är kvällar, dagar, eller bara stunder, då skrattfördämningarna bara sprängs och det flödar ut skratt så att man får ont i magen och viker sig dubbel. Kanske ramlar man ner på marken också. Sådana skratt blir det nästan alltför litet av sedan ett par år tillbaka, blir livet verkligen litet tråkigare när man är vuxen? Nej, jag tror att det är jag som har tappat bort något i min idoga strävan att finna mig själv - nämligen en del av mig själv.
Men ikväll släppte i alla fall fördämningarna för en stund, och det var så härligt!

Två töser (Marie, jag, Sanna) vars sällskap nästan säkert bidrar till ett gott skratt eller två

Nu skiner solen igen, men vädret var sannerligen förrädiskt mot mig idag när jag i shorts och sandaler promenerade från affären. Då handlade det snarare om att himelens portar hade öppnat sig i hopp om att kanske ge en avsvalkande dusch. Ja, det är tanken som räknas i alla fall.

Idag åker jag hem till Lund, och imorgon ska jag med kära Santie till Skanör och sen försöker jag ta mig på födelsedagskalas på kvällen.

För övrigt surfar jag fortfarande på minnen från midsommar och från i lördags, på dans och på långa samtal, på skratt och på sång. Just nu är jag så himla glad att jag är jag och att ödet fört mig på de vägar jag fått vandra under det här senaste året.