... så därför ska du vara på 200-kronorssedeln
Vad roligt att se att det inte bara är jag som är lite förälskad i Madickens hus, klänningar, tapeter, kakelugnar och skor. Jag är en stor Astrid Lindgren-fantast, som den lilla flicka jag innerst inne är, och Madicken är min favorit, alla kategorier! Jag tittar med nöje fortfarande på båda filmerna.
Jag var som yngre nog mer förtjust i Bullerby- böckerna, säkert delvis för att de nästan aldrig visade den nya serien på tv. De böckerna är fortfarande fasligt roliga (skratt-roliga) och Lisa levde det barnaliv som jag själv ville leva, med övernattning på höskullen, kojbyggen, utklädningslekar och en hel massa annat.
Tack snälla Astrid för att du gett dina historier till så många barn!
Foto
Jag var som yngre nog mer förtjust i Bullerby- böckerna, säkert delvis för att de nästan aldrig visade den nya serien på tv. De böckerna är fortfarande fasligt roliga (skratt-roliga) och Lisa levde det barnaliv som jag själv ville leva, med övernattning på höskullen, kojbyggen, utklädningslekar och en hel massa annat.
Tack snälla Astrid för att du gett dina historier till så många barn!
Foto
och exakteligt, vad är ditt problem?
Harmoni och balans. Det är vad som måste återställas i mitt liv, det märks en sådan här lördagskväll när man är sliten som ett djur fastän man inget nyttigt gjort (med ordet "nyttigt" menas här saker som studier och städning).
Mitt liv är bra. Jag är glad. Den senaste månaden har inneburit mycket förändring och uppbyggnad av tillit, och det finns annat som har blivit litet lidande.
Det måste bli lite mer struktur. Men det är svårt, det finns så många och så mycket som kallar på min uppmärksamhet, och som jag på intet sätt vill försumma. Men såhär i början kan man kanske ha lite förståelse och tålamod, medan jag letar upp den där strukturen och balansen.
fem år
Tänk när vi var såhär unga, arton år gamla, och vi tyckte att vi var så vuxna för vi skulle börja sista året på gymnasiet.
Inte känns det som att det är mycket som har ändrats, men tänk vad mycket som är annorlunda ändå; nu bor vi på litet olika håll i egna lägenheter och vi är ute hela nätterna och har inga tider att passa.
Inte känns det som att vi ser så annorlunda ut, men tänk vad mycket som ändras på fem (!) ynka år; Sannas hår har växt, jag är några frisörbesök och några nyanser längre bort från mitt ljusa svall, Marie ändrar håret ofta, ofta. Ansiktena är äldre. Litet mer erfarna, både av gott och ont.
Fem år känns som igår.
Då
Nu
Då
Nu
vad gör man inte för lite kroppsvärme
Morgonen blir aldrig som man har tänkt sig.
Vad man är ambitiös när man lägger sig för natten. "Nu ställer jag klockan på sex, får då ska jag upp och träna och sen ska jag äta en superlyxig mysfrukost och sen ska jag..." eller "Jag ska vakna då och vara jättepigg, kanske ligga och läsa en stund i mitt tummade exemplar av 'Mossippan' från biblioteket, och sen lyxfrukost och sen tentaplugg gallore". Varför fattar man inte att det blir aldrig så?
Istället asar man sig eventuellt (om man inte bestämmer sig för att snooza istället) halvblint upp för att koka ägg. Ställer klockan och lägger sig i den kroppsvarma sängen igen. Ägget färdigt, häll av vattnet. Ägget måste svalna, jag myser i sängen istället. Sen slutar det med att det går en timme - när man ska äta ägget har det blivit kallt.
Irriterande vana som jag lagt mig till mig: i min kvälls smarthet lägger jag mobilen en bit ifrån sängen så att jag ska tvingas gå upp för att stänga av. Nog för att jag vaknar när det ringer, men nu har jag lärt mig ignorera alarmet så pass att den får ligga där tills orken tar slut och den lägger av. Och jag ligger kvar.
Vad man är ambitiös när man lägger sig för natten. "Nu ställer jag klockan på sex, får då ska jag upp och träna och sen ska jag äta en superlyxig mysfrukost och sen ska jag..." eller "Jag ska vakna då och vara jättepigg, kanske ligga och läsa en stund i mitt tummade exemplar av 'Mossippan' från biblioteket, och sen lyxfrukost och sen tentaplugg gallore". Varför fattar man inte att det blir aldrig så?
Istället asar man sig eventuellt (om man inte bestämmer sig för att snooza istället) halvblint upp för att koka ägg. Ställer klockan och lägger sig i den kroppsvarma sängen igen. Ägget färdigt, häll av vattnet. Ägget måste svalna, jag myser i sängen istället. Sen slutar det med att det går en timme - när man ska äta ägget har det blivit kallt.
Irriterande vana som jag lagt mig till mig: i min kvälls smarthet lägger jag mobilen en bit ifrån sängen så att jag ska tvingas gå upp för att stänga av. Nog för att jag vaknar när det ringer, men nu har jag lärt mig ignorera alarmet så pass att den får ligga där tills orken tar slut och den lägger av. Och jag ligger kvar.
somliga går med trasiga skor och allt det där
Mina sjuka sushi cravings (trots att jag åt det för bara lite mer än en vecka sedan) dämpades på ett ställe som hette Zen här i lund. Grymt god sushi! Lite synd bara att de där rullarna var rullade i frön istället för i sådant där grönt. Sushi- termerna är inte de mest välputsade, som ni märker.
Gårdagens missöde var att jag hällde soja på bordet istället för att doppa sushin i det. Sedan var det ett obehagligt gammalt fyllo som satt på en bänk och stank och skrek okvädningsord efter förbipasserande, och jag och Sanna (min sushikompis) råkade dessvärre ut för det. Jag tar inte åt mig vad sådana människor säger, men det gör ont i mig att det överhuvudtaget sitter nedalkoholiserat folk längs gatorna och låter allt elakt i själen drabba och skrämma främlingar. Det skrämmer mig att det är vad deras liv går ut på. Alkohol och elakheter. Och att de inte får någon hjälp, trots att deras alkoholism på inget sätt är särskilt dold.
Gårdagens missöde var att jag hällde soja på bordet istället för att doppa sushin i det. Sedan var det ett obehagligt gammalt fyllo som satt på en bänk och stank och skrek okvädningsord efter förbipasserande, och jag och Sanna (min sushikompis) råkade dessvärre ut för det. Jag tar inte åt mig vad sådana människor säger, men det gör ont i mig att det överhuvudtaget sitter nedalkoholiserat folk längs gatorna och låter allt elakt i själen drabba och skrämma främlingar. Det skrämmer mig att det är vad deras liv går ut på. Alkohol och elakheter. Och att de inte får någon hjälp, trots att deras alkoholism på inget sätt är särskilt dold.
rädda framtiden!
Bild från Miljöpartiets hemsida
Som alltid efter ett möte med Miljöpartiets studentorganisation Gröna studenter så känner jag mig extremt peppad, både inför valet och inför mitt uppdrag att faktiskt få vara aktiv och engagerad i att hjälpa till inför valet. Detta blir det sista valet som jag är aktiv i en ungdomsrörelse, nästa omgång, 2014, är jag för gammal det och kommer förhoppningsvis kunna vara lika engagerad i vårt kära moderparti. The big ones.
Om du inte vill byta politik (vilket jag såklart hoppas att du gör om du inte är miljöpartist, haha) men ändå inte vill byta klimat, då passar 2006 års slagord från Miljöpartiets håll kanske ännu bättre: Ändra livsstil, inte klimat. Och hur man kan leva grönt utan att bry sig ett dyft om politik, det kan du läsa om här.
i bojkottens tecken
All smärtans dag närmar sig.
"Åh, en såndär bitter en som inte har någon pojkvän, inte ens någon dejt."Just precis så kan man se det. Men man kan också se det såhär; genom åren har den 14 februari visat sig vara den värsta otursdagen på året för min del. Om alla andra ramlar och slår sig eller råkar sticka ut ögonen på fredagen den 13, då gör jag det istället på alla hjärtans dag. Detta faktum gick upp för mig för cirka två år sedan.
Exempel på saker som hänt:
- ett år fick jag en toarulle dängd i skallen. Ok, det var högstadiet, men inte ens på Läreda fick man toarullar i planeten varenda dag.
- ett år hade min kära syster inte meddelat mamma och pappa att hämta mig på stan den och den tiden, och med ett tomt kontantkort var det bara för mig att traska hem i kylan, flera kilometer i hällande ösregn.
- 14 februari 2008 fick jag tillbaka min första salstenta. Den hade inte gått bra alls.
Resten har jag förmodligen förträngt, men jag vet att det har hänt fler saker än så. Nej, inga överdrivet stora grejjer, men tillräckligt stora för att det ska skilja sig från any other day.
Men jag hoppas väl kanske att denna söndagen kan bli lite rolig. Singel-Sandra ska till bröllopsmässan i Malmö i sällskap med en styck blivande brud och en styck gift person. Prova choklad, champagne, titta på bröllopklänningar. Det som håller mig uppe är all den där chokladen, för så kul är det nog inte att springa runt bland en massa bridezillas med planeringsböckerna i högsta hugg, om man själv är några ljusår ifrån samma situation.
"Åh, en såndär bitter en som inte har någon pojkvän, inte ens någon dejt."Just precis så kan man se det. Men man kan också se det såhär; genom åren har den 14 februari visat sig vara den värsta otursdagen på året för min del. Om alla andra ramlar och slår sig eller råkar sticka ut ögonen på fredagen den 13, då gör jag det istället på alla hjärtans dag. Detta faktum gick upp för mig för cirka två år sedan.
Exempel på saker som hänt:
- ett år fick jag en toarulle dängd i skallen. Ok, det var högstadiet, men inte ens på Läreda fick man toarullar i planeten varenda dag.
- ett år hade min kära syster inte meddelat mamma och pappa att hämta mig på stan den och den tiden, och med ett tomt kontantkort var det bara för mig att traska hem i kylan, flera kilometer i hällande ösregn.
- 14 februari 2008 fick jag tillbaka min första salstenta. Den hade inte gått bra alls.
Resten har jag förmodligen förträngt, men jag vet att det har hänt fler saker än så. Nej, inga överdrivet stora grejjer, men tillräckligt stora för att det ska skilja sig från any other day.
Men jag hoppas väl kanske att denna söndagen kan bli lite rolig. Singel-Sandra ska till bröllopsmässan i Malmö i sällskap med en styck blivande brud och en styck gift person. Prova choklad, champagne, titta på bröllopklänningar. Det som håller mig uppe är all den där chokladen, för så kul är det nog inte att springa runt bland en massa bridezillas med planeringsböckerna i högsta hugg, om man själv är några ljusår ifrån samma situation.
tisdagstankar
Idag har jag målat naglarna svarta. Så att de liksom matchar de svarta tangenterna på pianot.
Och så har jag strykt en plisserad kjol (svårt!) och en skjorttunika. Sen hade jag inte mer att stryka, och det var synd. Att stryka är varmt, mysigt och det doftar så gott.
Nästa gång jag går ut kommer jag att trä på raggsockar och mina gummistövlar från Hunter. För mina vinterskor är inga bra vinterskor, och fötterna blir så kalla av att blöta strumpor.
Dagarna är fyllda av både snö, studier och annat. Hem kommer jag på kvällen. Imorgon skulle jag kanske träna, men jag vågar inte cykla när det är så isigt och jag inte har någon hjälm. Det är kul att ramla i snö, inte så kul att ramla på is.
Salem Al Fakirs melodifestivalbidrag är så himla bra. Det är synd att man inte kan lyssna hur många gånger man vill innan finalen.
Och så har jag strykt en plisserad kjol (svårt!) och en skjorttunika. Sen hade jag inte mer att stryka, och det var synd. Att stryka är varmt, mysigt och det doftar så gott.
Nästa gång jag går ut kommer jag att trä på raggsockar och mina gummistövlar från Hunter. För mina vinterskor är inga bra vinterskor, och fötterna blir så kalla av att blöta strumpor.
Dagarna är fyllda av både snö, studier och annat. Hem kommer jag på kvällen. Imorgon skulle jag kanske träna, men jag vågar inte cykla när det är så isigt och jag inte har någon hjälm. Det är kul att ramla i snö, inte så kul att ramla på is.
Salem Al Fakirs melodifestivalbidrag är så himla bra. Det är synd att man inte kan lyssna hur många gånger man vill innan finalen.
tankekorn
Livet blir inte alltid (eller nästan aldrig) som man har tänkt sig. Men det brukar bli rätt bra ändå. Allt beror på vad man gör med de redskap man har framför sig.
detta foto, ett liv
Något av det bästa jag vet med facebook är fotofunktionen. Mina vänner blir taggade, eller har egna album, och jag får titta på helt underbart fina och fångade moment av deras liv.
Och det finns en speciell sorts foton som jag tycker särskilt mycket om, men jag märker i skrivande stund att jag inte ens kan beskriva vad det är för foton!
Men det finns liksom foton som levererar en speciell känsla. Där står min älskade vän eller bara en total främling, och liksom ÄR fotot. Det är inget speciellt med det, de kanske står rakt upp och ner framför mormors handbroderade tavla som fyller 50 år, och bara står. Eller ler. Eller ja, det kan vara vad som helst, men så att säga ett foto som har lyckats fånga livet, och inte bara en bild av en person.
"Detta foto, ett liv". Så känns det ungefär.
Och det finns en speciell sorts foton som jag tycker särskilt mycket om, men jag märker i skrivande stund att jag inte ens kan beskriva vad det är för foton!
Men det finns liksom foton som levererar en speciell känsla. Där står min älskade vän eller bara en total främling, och liksom ÄR fotot. Det är inget speciellt med det, de kanske står rakt upp och ner framför mormors handbroderade tavla som fyller 50 år, och bara står. Eller ler. Eller ja, det kan vara vad som helst, men så att säga ett foto som har lyckats fånga livet, och inte bara en bild av en person.
"Detta foto, ett liv". Så känns det ungefär.
who am I kidding?
Den okända doldisen, som jag har missat samtal från hela veckan, har äntligen gett sig till känna. Sanna hade rätt: det var SVT igen!
Tro nu inte att jag är en hett eftertraktad karaktär på SVT, så är inte fallet. Den här gången var det en annan sak jag anmälde mig till med brinnande hjärta och själ i julas, inspirerad av semesterns jag-kan-göra-vad-jag-vill- känsla.
Anmälan skickades in, sångprov bifogades och sedan har det väntats och väntats. Tills alldeles försent för relativt billiga tågbiljetter till Stockholm.
"Vi skulle bara vilja bekräfta ditt deltagande".
Nej. Jag kommer inte.
Är det för att resan är för dyr? För att jag tappat tron på mig själv? Rädsla? Eller har jag återgått i de där bekväma gängorna som liksom önskar en massa men inte gör något åt det? Jag SKULLE ju i princip faktiskt ha råd. Tid har jag också. Och är jag egentligen så rädd?
Jag tror att jag är lat. Och nu har jag dåligt samvete- sviker jag mig själv, sviker jag det önskan jag formulerade för mig själv inför mitt framtida liv?
Usch, det här känns inte bra.
Tro nu inte att jag är en hett eftertraktad karaktär på SVT, så är inte fallet. Den här gången var det en annan sak jag anmälde mig till med brinnande hjärta och själ i julas, inspirerad av semesterns jag-kan-göra-vad-jag-vill- känsla.
Anmälan skickades in, sångprov bifogades och sedan har det väntats och väntats. Tills alldeles försent för relativt billiga tågbiljetter till Stockholm.
"Vi skulle bara vilja bekräfta ditt deltagande".
Nej. Jag kommer inte.
Är det för att resan är för dyr? För att jag tappat tron på mig själv? Rädsla? Eller har jag återgått i de där bekväma gängorna som liksom önskar en massa men inte gör något åt det? Jag SKULLE ju i princip faktiskt ha råd. Tid har jag också. Och är jag egentligen så rädd?
Jag tror att jag är lat. Och nu har jag dåligt samvete- sviker jag mig själv, sviker jag det önskan jag formulerade för mig själv inför mitt framtida liv?
Usch, det här känns inte bra.
ett av livets mysterier
Bland de bästa böcker jag visste som yngre var böckerna om Kulla-Gulla. Och nu i eftermiddags blev jag strålande glad när jag såg att de visade den gamla svartvita filmatiseringen av ungefär de första två-tre böckerna.
Det jag tycker är väldigt fascinerande, men mest irriterande, är hur de liksom har ändrat handlingen litegrann - åt det sämre hållet! Och nu blir det spoiler-varning för er som vill läsa eller se filmen och inte har gjort det än;
I böckerna kommer patron Sylvester till slut fram till att Gulla verkligen är hans dotterdotter, och att hans dotter och hennes man omkom i det skeppsbrott efter vilket Gulla flöt iland på en träplanka. Morfar och barnbarn återförenas.
I filmen, däremot, reser patron Sylvester till Montmartre och hittar där dotterns man, konstnären, som berättar att hustrun och barnet aldrig kom iväg med båten utan insjuknade och dog i tyfus. Men eftersom Gulla är så lik dottern så beslutar sig patron för att ändå ta hand om henne.
Vaffö gör di på detta viset?
Är inte slutet så mycket mer tillfredsställande för åskådaren (och läsaren) om Gulla verkligen är den förlorade dotterdottern?
Det jag tycker är väldigt fascinerande, men mest irriterande, är hur de liksom har ändrat handlingen litegrann - åt det sämre hållet! Och nu blir det spoiler-varning för er som vill läsa eller se filmen och inte har gjort det än;
I böckerna kommer patron Sylvester till slut fram till att Gulla verkligen är hans dotterdotter, och att hans dotter och hennes man omkom i det skeppsbrott efter vilket Gulla flöt iland på en träplanka. Morfar och barnbarn återförenas.
I filmen, däremot, reser patron Sylvester till Montmartre och hittar där dotterns man, konstnären, som berättar att hustrun och barnet aldrig kom iväg med båten utan insjuknade och dog i tyfus. Men eftersom Gulla är så lik dottern så beslutar sig patron för att ändå ta hand om henne.
Vaffö gör di på detta viset?
Är inte slutet så mycket mer tillfredsställande för åskådaren (och läsaren) om Gulla verkligen är den förlorade dotterdottern?
körigt
Sista avsnittet av "Stjärnor på slottet" gått, det för min del mest efterlängtade efter det ranelidska avsnittet; avsnittet med Tommy Körberg som huvudperson. Åh, vilken fantastisk karl!
Förutom att det var förbaskat spännande att höra honom berätta om sitt liv, så bjöd avsnittet även på litet överraskningar. Jag hade exempelvis ingen aning om att det var Tommy Körberg som utgjorde hälften av Tom & Mick som gjorde 60- talshiten "Somebody's taken Maria away", som för övrigt är en väldigt bra låt. Och vilket vackert avslut! Körberg toppade kvällens musiksnuttar med att för de andra stjärnorna sjunga "Anthem", och Kjell Bergqvist som talade så fint om honom. Tommy och Kjell, som inte är mjäkiga och medhållsamma utan ärliga och raka.
Listan på mina förebilder blev allt längre.
(och ni missade väl inte den lilla berättelsen om Astrid Lindgren, som mitt i allt festsus och brus bad Tommy att tyst, tyst sjunga "Fattig bonddräng" i hennes gamla öra)
going on 23 and old
Satt och zappade igår, och stannade en stund på Mtv, som för en gångs skull faktiskt spelade musik. På Music tv, what do you know?
Flickälsklingarna Tokio Hotel spelade, och jag tänkte att detta spektakel måste jag faktiskt titta lite på. Vad är grejjen? Och snälla ni fans, peka inte högaffeln mot mig än; jag insåg att anledningen till att jag tycker att de är lite lustiga, det är för att jag är gammal.
23 år i år.
Där satt jag alltså igår och tittade på sångaren. Huvaligen, tänkte jag (nästan), vilken frisyr! Varför ser man ut så, ser tonåringar ut så idag?
Och ja, det var den avgörande stöten. Jag tänker precis som lilla gammelmormor tänkte om mormor under 50- talet, att dagens ungdom och dess mode, och denna rockmusik, ojojoj, ska man verkligen se ut sådär i håret?
Flickälsklingarna Tokio Hotel spelade, och jag tänkte att detta spektakel måste jag faktiskt titta lite på. Vad är grejjen? Och snälla ni fans, peka inte högaffeln mot mig än; jag insåg att anledningen till att jag tycker att de är lite lustiga, det är för att jag är gammal.
23 år i år.
Där satt jag alltså igår och tittade på sångaren. Huvaligen, tänkte jag (nästan), vilken frisyr! Varför ser man ut så, ser tonåringar ut så idag?
Och ja, det var den avgörande stöten. Jag tänker precis som lilla gammelmormor tänkte om mormor under 50- talet, att dagens ungdom och dess mode, och denna rockmusik, ojojoj, ska man verkligen se ut sådär i håret?
på rätt spår, tror jag
Så, bloggen. Då var det dags för ännu ett av våra nattliga samtal. Det börjar bli ganska många nu - höstens rutiner har börjat falla isär. Imorgon ska jag börja bygga upp dem igen, det lovar jag. Heders!
Idag har jag haft mina funderingar om denna svenskakursen jag läser nu. Varför gör jag det? Det är inte alls som humaniora, och det verkar så svårt, speciellt med grammatik. Kommer jag att klara det? Har jag egentligen någon nytta av det, eller borde jag göra något annat?
Den lediga tiden i veckan har jag inte ägnat åt studier alls. Men hela tiden har de gnagt någonstans i maggropen. Så inatt läste jag lite, med grannens tv-bas som bakgrund. Och det slog mig, under tiden jag läste, att det är så rätt att jag läser denna kursen nu, och nu gäller det att sluta leka runt på universitetet och bara lära inför tentor.
Nu har jag funnit vad jag ska läsa (gode Gud, låt mig bli antagen!), tack vare alla dessa månaders, dessa års framtidsångest och universitetsterminer som tickat iväg med en alldeles rasande fart.
Den kurs jag valt nu leder på intet sätt i en annan riktning. Den kommer att komplettera, även om den inte får finnas på min kandidat, så har jag den, som en värdefull gåva. Men nu måste jag vara ordentlig!
Madeleine valde verkligen rätt underrubrik till min nya header: "Den som söker skall finna".
Och som jag har sökt!
Idag har jag haft mina funderingar om denna svenskakursen jag läser nu. Varför gör jag det? Det är inte alls som humaniora, och det verkar så svårt, speciellt med grammatik. Kommer jag att klara det? Har jag egentligen någon nytta av det, eller borde jag göra något annat?
Den lediga tiden i veckan har jag inte ägnat åt studier alls. Men hela tiden har de gnagt någonstans i maggropen. Så inatt läste jag lite, med grannens tv-bas som bakgrund. Och det slog mig, under tiden jag läste, att det är så rätt att jag läser denna kursen nu, och nu gäller det att sluta leka runt på universitetet och bara lära inför tentor.
Nu har jag funnit vad jag ska läsa (gode Gud, låt mig bli antagen!), tack vare alla dessa månaders, dessa års framtidsångest och universitetsterminer som tickat iväg med en alldeles rasande fart.
Den kurs jag valt nu leder på intet sätt i en annan riktning. Den kommer att komplettera, även om den inte får finnas på min kandidat, så har jag den, som en värdefull gåva. Men nu måste jag vara ordentlig!
Madeleine valde verkligen rätt underrubrik till min nya header: "Den som söker skall finna".
Och som jag har sökt!
jag vill inte vara kravmärkt
Nu är 2010 här!
Natten börjar ta slut och morgonen tar vid (när vet jag inte, när övergår natt till morgon egentligen?) Om några timmar ska jag iväg och räkna godis och specerier, eller kanske något helt nytt. Hemköp är överraskningarnas ställe. Efter det ska jag nog sova, och sen försöka glömma bort all elektronik i närheten förutom en läslampa, och sen ska jag plugga tills jag är nöjd. Jag ska aldrig med läsa konst!
Vinet i kroppen har börjat slås av och ögonen svider av trötthet. Jag borde lägga mig.
Men en sak vill jag ha sagt: varje nyår ställer jag orimliga krav på det kommande året. Det ska alltid vara det mest fantastiska någonsin, och veckorna efter nyår har jag alltid en sådan ångest för att varken jag eller livet är så perfekt och felfri som jag tänker mig när nyårsklockan klämtar.
Nu har jag försökt att vara kravlös. Nyårsfirandet fick bli som det blev, och det blev alldeles fantastiskt. Men jag hade varit nöjd med att sitta i pyjamas och spela TP. Jag tänkte inte att allt skulle bli fantatiskt, att allt ska börja om på nytt. Jag har redan börjat forma mitt liv så som jag vill, på ett ungefär. Och nu vet jag att det kommer ta mig tusan inte bli lätt. Det blir alltid motgångar, och om man tänker att allt MÅSTE bli perfekt så blir de nog så mycket svårare att ta.
Så jag hoppas att ni får ett avslappnat och kravlöst nytt år!
Natten börjar ta slut och morgonen tar vid (när vet jag inte, när övergår natt till morgon egentligen?) Om några timmar ska jag iväg och räkna godis och specerier, eller kanske något helt nytt. Hemköp är överraskningarnas ställe. Efter det ska jag nog sova, och sen försöka glömma bort all elektronik i närheten förutom en läslampa, och sen ska jag plugga tills jag är nöjd. Jag ska aldrig med läsa konst!
Vinet i kroppen har börjat slås av och ögonen svider av trötthet. Jag borde lägga mig.
Men en sak vill jag ha sagt: varje nyår ställer jag orimliga krav på det kommande året. Det ska alltid vara det mest fantastiska någonsin, och veckorna efter nyår har jag alltid en sådan ångest för att varken jag eller livet är så perfekt och felfri som jag tänker mig när nyårsklockan klämtar.
Nu har jag försökt att vara kravlös. Nyårsfirandet fick bli som det blev, och det blev alldeles fantastiskt. Men jag hade varit nöjd med att sitta i pyjamas och spela TP. Jag tänkte inte att allt skulle bli fantatiskt, att allt ska börja om på nytt. Jag har redan börjat forma mitt liv så som jag vill, på ett ungefär. Och nu vet jag att det kommer ta mig tusan inte bli lätt. Det blir alltid motgångar, och om man tänker att allt MÅSTE bli perfekt så blir de nog så mycket svårare att ta.
Så jag hoppas att ni får ett avslappnat och kravlöst nytt år!
vår lilla värld
Världen är så liten.
Den är så liten att den i själva verket ryms på en enda skärm.
Sedan jag blev medlem på Facebook har jag återfått kontakten med många gamla skolkamrater, människor som jag flyttade ifrån när jag var 14 och som jag sedan enbart hade sporadisk eller ingen kontakt med. Telefonsamtalen blev färre och färre, och det var inte alla kompisar som jag hade numret till. Deras liv blev inhöljt i en stor gåta, en värld som jag inte var en del av.
Nu ikväll blev jag genom denna fantastiska sida vän med en riktigt riktigt gammal vän som jag definitivt inte hört något från sedan jag var ungefär 11. Hon var från Italien och var släkt med våra grannar, och kom dit och hälsade på över somrarna. Hon pratade knappt någon engelska, ingen svenska alls, och ingen av oss andra pratade italienska. Men oj så kul vi hade på det lilla sätt vi kunde göra oss förstådda! Hon var allas favorit.
På grund av mina grannar så började jag läsa italienska i gymnasiet, och jag var väldigt väldigt duktig på det. Sedan åkte jag till Italien för att slipa på kunskaperna. Men åren har gått sedan dess, och mina kunskaper i italienska har till min stora förtrytelse minskat rejält. Glosor och oregelbundna (och regelbudna också, för den delen) har försvunnit i huvudet, och kvar är hälsningsfraser som "hej", "hur mår du?" och "jag heter...". Ungefär.
Men nu är vi Facebook- vänner! Hon som bodde så långt borta innan, nu är hon där precis inom räckhåll och hon är inte som någon flyktig hägring från det förflutna längre. Hon finns rakt framför mig, och inte två timmars flygresa härifrån!
Den är så liten att den i själva verket ryms på en enda skärm.
Sedan jag blev medlem på Facebook har jag återfått kontakten med många gamla skolkamrater, människor som jag flyttade ifrån när jag var 14 och som jag sedan enbart hade sporadisk eller ingen kontakt med. Telefonsamtalen blev färre och färre, och det var inte alla kompisar som jag hade numret till. Deras liv blev inhöljt i en stor gåta, en värld som jag inte var en del av.
Nu ikväll blev jag genom denna fantastiska sida vän med en riktigt riktigt gammal vän som jag definitivt inte hört något från sedan jag var ungefär 11. Hon var från Italien och var släkt med våra grannar, och kom dit och hälsade på över somrarna. Hon pratade knappt någon engelska, ingen svenska alls, och ingen av oss andra pratade italienska. Men oj så kul vi hade på det lilla sätt vi kunde göra oss förstådda! Hon var allas favorit.
På grund av mina grannar så började jag läsa italienska i gymnasiet, och jag var väldigt väldigt duktig på det. Sedan åkte jag till Italien för att slipa på kunskaperna. Men åren har gått sedan dess, och mina kunskaper i italienska har till min stora förtrytelse minskat rejält. Glosor och oregelbundna (och regelbudna också, för den delen) har försvunnit i huvudet, och kvar är hälsningsfraser som "hej", "hur mår du?" och "jag heter...". Ungefär.
Men nu är vi Facebook- vänner! Hon som bodde så långt borta innan, nu är hon där precis inom räckhåll och hon är inte som någon flyktig hägring från det förflutna längre. Hon finns rakt framför mig, och inte två timmars flygresa härifrån!
mångsysselsättning
Så, vad har jag kommit fram till i mina desperata försök att finna det yrke i vilket jag kan gå upp i med hela min själv (ja, utopi- varning)?
Jag är ta mig tusan en mångsysslare. Jag vill lite hit och lite dit, och kan lite om mycket.
Det känns ju som ett himla seriöst yrke att satsa på. Mångsysslare. Såvida man inte bor i Stockholm och har kända föräldrar så är det nog en hopplös sysselsättning att satsa på.
Så jag söker vidare. Och läser biografin om Tage Danielsson i hopp om att finna lite inspiration. Att kunna lite inom många olika saker innebär dock också att man bara är lite halvbra på en massa. Och det duger liksom inte.
Det är lika bra att ta fram dammsugaren och käka rostat bröd så länge. Äta rostat bröd, det är jag i alla fall briljant på att göra.
Jag är ta mig tusan en mångsysslare. Jag vill lite hit och lite dit, och kan lite om mycket.
Det känns ju som ett himla seriöst yrke att satsa på. Mångsysslare. Såvida man inte bor i Stockholm och har kända föräldrar så är det nog en hopplös sysselsättning att satsa på.
Så jag söker vidare. Och läser biografin om Tage Danielsson i hopp om att finna lite inspiration. Att kunna lite inom många olika saker innebär dock också att man bara är lite halvbra på en massa. Och det duger liksom inte.
Det är lika bra att ta fram dammsugaren och käka rostat bröd så länge. Äta rostat bröd, det är jag i alla fall briljant på att göra.
tankar, bara tankar
Hela dagen har jag gått runt och varit svintrött. Inte längre.
Så fort man drar in fötterna under täcket och slänger håret över huvudkudden, då håller John Blund sig borta. Ingenstans kan man se honom.
Vi ska till Köpenhamn med klassen imorgon på ännu ett studiebesök. Uppstigningstid: noll sex noll noll. Läget är som det är, klockan är cirka kvart över tolv. Jag älskar Statens museum for Kunst och önskar att jag åtminstone blir pigg imorgon. Men med tanke på att jag tog det däringa vaccinet idag (hör och häpna), så är min enda förväntning de influensaliknande symptom som mor och syster hade.
Jag har också beställt en enkel biljett till Göteborg i januari. Ja, jag ska inte stanna där, men returbiljetten köper jag själv sedan. Den beställda biljetten står någon annan för.
Dagen har annars inte varit så produktiv. Jag hade inte så ont i armen, men tillräckligt ont för att tycka att skolböckerna kunde läggas åt sidan en dag tidigt. Istället blev det en massa "Veronica Mars". Och tjattrande i telefon och med Sanna som var här.
Så fort man drar in fötterna under täcket och slänger håret över huvudkudden, då håller John Blund sig borta. Ingenstans kan man se honom.
Vi ska till Köpenhamn med klassen imorgon på ännu ett studiebesök. Uppstigningstid: noll sex noll noll. Läget är som det är, klockan är cirka kvart över tolv. Jag älskar Statens museum for Kunst och önskar att jag åtminstone blir pigg imorgon. Men med tanke på att jag tog det däringa vaccinet idag (hör och häpna), så är min enda förväntning de influensaliknande symptom som mor och syster hade.
Jag har också beställt en enkel biljett till Göteborg i januari. Ja, jag ska inte stanna där, men returbiljetten köper jag själv sedan. Den beställda biljetten står någon annan för.
Dagen har annars inte varit så produktiv. Jag hade inte så ont i armen, men tillräckligt ont för att tycka att skolböckerna kunde läggas åt sidan en dag tidigt. Istället blev det en massa "Veronica Mars". Och tjattrande i telefon och med Sanna som var här.
framtid
Jag måste bara säga (och det här kommer jag att få sota sååå mycket för ifall jag blir underkänd), men det här är verkligen den roligaste och därmed enklaste hemtenta jag haft! Enkel känns den nog för att den är rolig.
Och dte får mig att fundera. Borde jag satsa på ett jobb som inkluderar konsthistoria?
Och dte får mig att fundera. Borde jag satsa på ett jobb som inkluderar konsthistoria?
